Det finns ingen större kärlek..

Babylycka!

Äntligen äntligen är han hos oss. Vår lille guldklimp, vår älskade efterlängtade son.
Så länge vi har väntat och så mycket vi har gått genom för att få uppleva denna sanna lycka.

Måndag den 19:e september ung 01.00 kände jag att någonting var på väg att hända. Visserligen hade jag haft väldigt mycket besvärliga förvärkar under en längre period, men denna värk kändes annorlunda.
Tyvärr kan jag inte beskriva det. Man skulle nog kunna säga att den var kraftigare än de tidigare.

Jag började tajma värkarna men de blev aldrig regelbundna. Mot morgonen blev de så kraftiga och smärtsamma att jag ringde till förlossningen. Tiden mellan värkarna var dock inte mindre än 8 minuter, alltså fick jag inte åka in.
Runt 11.00 var smärtan outhärdlig, fast värkarna var fortfarande inte regelbundna och kom inte var 3:e eller 4:e minut. Men vi bestämde oss för att skita i vad sjukhuset sa oss, vi åkte in ändå.
Och det var bara bra det, för när vi satt i bilen hände det mycket fort. Värkarna kom och kom, allt fortare, allt kraftigare, och smärtan var så pass hemsk att jag inte kunde ta mig in på förlossningsavdelningen på egen hand. Då var det rullstol som gällde.
Vi kom in på sjukhuset 11.40.

Barnmorskan konstaterade att jag hade öppnat 4 cm och att livmodertappen var fullt utplånad.
När jag hörde att jag bara var öppen 4 cm och redan kände så mycket smärta blev jag väldigt förtvivlad. Enligt statistikerna öppnar man 1 cm per timme, vilket alltså skulle innebära att det skulle ta 6 timmar till. Och jag tyckte redan då att jag inte orkade med det längre.

Men, konstigt nog så gjorde jag det. Värkarna kom och kom, utan pauser. Jag hann alltså aldrig återhämta mig. Jag har varit väldigt bestämd innan, angående bedövningen. Jag ville föda naturligt, alltså utan någon form av bedövning.
Men så orkade jag inte längre, och det erbjöds lustgas som jag tacksam tog emot.
Vilken skillnad! Lustgasen är verkligen rena miraklet.

Helt plötsligt gick allting mycket fort. Barnmorskan tryckte på signalknappen och hade bråttom. Helvete tänkte jag, något är fel med barnet, skit skit.
Men så sa hon att barnet redan var på väg!!
Kl 15.17 kom första krystvärken och 15.43 kom han ut!!
En förlossning på 4 timmar! Vilket rekord!

När??

Lille, älskade plutten.. När kommer du? Vi längtar så sjukt mycket..

Jag som trodde att jag inte skulle gå över tiden.....

Buddha!

Jag älskar den här bilden som jag tog häromdan.. Rundare än så här kan en mage inte bli..

På onsdag ska vi till sjukhuset för ett samtal med läkaren. Då blir det gynundersökning och beslut om igångsättning.

Om allt går som jag vill ( om livmodertappen är mjuk och helst lite öppen) då kan det gå rätt fort, förmodligen innan helgen. Eftersom jag har rätt mycket förvärkar misstänkar jag att det är på väg åt rätt håll.

Det skulle vara så underbart att få slut på att vara gravid för jag mår så jäkla dåligt just nu :o(.

Det börjar bli rastlöst i magen.

Nu känner jag en stor skillnad med hur det kändes förut. Jag får allt fler sammandragningar och känner ett stort tryck nedåt.
Bebisen har sjunkit ned, ligger fixerat och verkar vara redo för anländningen. Han väger runt 3.2 kilo vid det här laget ( kunde de se på ultraljudet).

Det ska bli skönt att få hela den här graviditeten överstökat. Det har inte varit en dans på rosor direkt.
Tidigare missfall och för många komplikationer under denna graviditet ( tidig vattenavgång, streptokocker infektion, början på havandeskapsförgiftning) har väl gjort att jag inte riktigt har kunnat njuta av min växande mage.
Men nu har jag kommit in i vecka 38 och jag vet att vår pojke är oerhört stark, en riktig kämpe med en otrolig viljestyrka. Han kommer att uppnå mycket i livet och jag känner mig så stolt över att JAG får vara hans mamma.

Vi har fortfarande inte hittat ett namn än. Det finns för många fina namn och ändå inget som jag tycker passar just mitt barn. Men vi har gjort en lista med våra favoriter, och vi väntar tills han kommer ut för att se vilket namn som känns bäst för honom.

To be continued..

En liten pussmun och en uppnäsa

Och nu har vi kommit in i vecka 33. Vad fort det går!!! Snart så...ungefär en och en halv månad kvar!
Idag har vi varit på tillväxtultraljud och allting såg bra ut. Han följer kurvan som ligger i mitten och väger runt 2 kg.

Om man förstår hur man tolkar ultraljudsbilder är det lätt att se hans lilla pussmun och uppnäsa.

Baby´s jympapass

Det är svårt att fånga vår lille krabat på film.. Flera gånger har jag förgäves försökt filma min mage som utsätts för jordskalv inifrån. Det är nästan som att det är med flit att han tvärslutar.
Men i morse lyckades jag spela in lite av lillens alien-aktiga akrobatkonster.

Sen har boandet verkligen börjat ta sin form. Alla bebiskläderna är tvättade och jag har gjort i ordning en liten garderobe. Kläderna ligger sorterade i storlek. Vilken ordning!

Storebror Vidar

Jag kan fortfarande inte fatta hur fruktansvärt lik sin storebror, Vidar, vår lille guldklimp är.
När jag jämför bilderna på båda pojkarna då är de nästan identiska.
Det värmer mig att vår "Sven Ingvar" ( projektnamnet för tillfället) bär med sig lite av vår ängel som vi tragiskt nog aldrig fick lära känna..
Jag kan inte vänta tills jag får hålla honom i mina armar. Det kommer att vara en dröm som går i uppfyllelse.
Jag hoppas innerligt att alla som har barn kan titta på dem och se dem som de är, nämligen små mirakel. För det är inte så självklart som man kanske tror, att kunna få barn.

Och då har vi kommit in i veckan 29..

Idag var det ett till tillväxtultraljud som gällde. Det var helt otroligt att se att vår lille stjärna har växt så mycket på bara 4 veckor.
Än så länge ligger han med huvudet uppåt och rumpan neråt. Vig som han är låg han med fötterna bredvid öronen.. Undrar vem han har fått de där viga generna från. Kan det vara från mig?? Näää..

Han hade vuxit till sig rätt så bra, ligger på +4% på kurvan och väger ungefär 1.3 kilo, alltså är vi mycket stolta föräldrar!
Den här gången fick vi se en glimt av ansiktet också..han är såååå himla fin.
Han liknar Vidar på många sätt, samma ansiktsdrag.
Tyvärr går det inte så bra att se ansiktet på bilden som vi fick med oss.

Sedan är det väl dags att lägga upp en bild på min enorma gigantiska mage, som ligger längst upp på högsta kurvan ( och det märks/syns och känns kan jag säga).

Vår älskade Bobbie

I morse gick vår älskade lilla Bobbie bort, helt oväntat.
Jag hittar inga ord som kan beskriva smärtan. Vi är helt förkrossade och kommer att sakna henne så att det gör ont. Förhoppningsvis ses vi varandra igen om många år.

Vila i frid, min lilla älskling. Du är bäst.

Notch-ultraljud & Bobbie

I morse har vi varit på notchultraljudet. Blodflödet är bra och barnets tillväxt ligger inom kurvorna.

Tyvärr kan vi inte känna oss riktigt glada. Visst är det jätte goda nyheter men nu är det så att våran lilla vovve, Bobbie, är väldigt sjuk.
I måndags började hon helt plötsligt att flåsa kraftigt och krampa med magen. Sedan dess har hon blivit allt mer håglös. Igår ville hon inte äta och kunde knappast stå på benen.
Vi åkte in på djurkliniken där hon röntgades. Det syntes mycket avföring på bilden och därför blev diagnosen "förstoppning" och "magknip". Undersökningskostnaderna gick på 3500,-...!!!
Hemkommen ville hon fortfarande inte äta och även efter att hon har fått laxeringsmedel i flera omgånger, blir hon inte bättre. Hon andas kraftigt jämt och det märks att hon verkligen lider.
Det är så hemskt så hemkst att se att vår lilla älskling har så ont.

I morse ville hon fortfarande varken äta eller gå ut.
Eftersom vi skulle in på sjukhuset var vi tvungna att lämna henne ensam under två timmar. Andreas har haft kontakt med veterinären igen och enligt honom måste vi fundera på om vi ska lägga henne med dropp, men han poängterade att vi skulle FUNDERA på det, eftersom Bobbisen inte är försäkrad.
Om lite röntgenbilder och en diagnos på förstoppning går på 3500,- kan man tänka sig hur räkningen kommer att se ut när hon ska bli inlagd på djurkliniken.
Självklart gör vi allt för henne men den ekonomiska biten spelar också roll och vi har inte de resurserna. Det är så himla tråkigt och sorgligt att sådant är avgörande i det här fallet.
I alla fall har jag tvångsmatat henne vid det här laget. Jag har stoppat in sprutor med buljong i halsen på henne och har tryckt in mjukfoder djupt i munnen så att hon är tvungen att svälja.
Som tur är dricker hon på eget bevåg. Det är ett bekymmer mindre.
Vi  avvaktar och ser hur hon reagerar på maten och hoppas att det gör henne lite piggare.

To be continued.

Behov att boa mig

Japp jag tror att alla gravida "lider" av ett stort behov att boa sig.

I morse satte Andreas och jag ihop den barnvagnen som vi fick för två år sedan av min kompis Melanie när jag var gravid med Vidar. Tyvärr har han aldrig fått ligga i den.

Vilken härlig känsla det är att ha den stående i vardagsrummet. Även om det fortfarande är 3.5 månad kvar tills den lille krabaten kommer.

Sen tyckte jag att det var dags för en bilduppdatering. Är 24 veckor gravid nu och måste tyvärr erkänna att jag redan har gått upp 11 kilo. Jag fick en smärtsam chock när jag klev på vågen häromdagen.
Ursäkten är att jag under en längre period inte har mått bra psykiskt och tyvärr brukar det gå ut över mina matvanor. Nu har jag dock skärpt mig ordentligt och äter bara väldigt nyttigt.
Jag har även köpt ett månadskort på friskis och har börjat träna flera gånger per veckan.
Mmm..funderar på om man kan kalla det för träning. Jag kan säga så här; jag är där och styrketränar lite grann och jag ställer mig på trappmaskinen som jag kör på allra lägsta nivå. Inte det minsta lilla ansträngande, men jag är ute bland folk och får i alla fall lite motion. Det känns jätte bra.




















Nu är det bara tre dagar kvar tills notch-ultraljudet!!

Så stolt kan man vara som mamma.

Att få/ha barn framkallar känslor inom en som man aldrig har fått uppleva tidigare. Känslor av kärlek som är så överväldigande att det gör ont i kroppen.
Och även om lille mannen inte är bland oss alla än, så är han det för mig. Än så länge vet jag inte hur han ser ut, hur han är som människa, hur han doftar, hur han låter, men jag vet, att han är en enastående unik människa och jag är så sjukt stolt över honom.

Så liten som han är får han min mage att dansa, från vänster till höger, upp och ner, helt otroligt! Andreas har äntligen också fått se det för annars visar han bara upp sina konster för mig.

Även om jag aldrig har sett honom, så vet jag att han har en gigantisk styrka inom sig som kan ta honom långt i den här världen. Jag kan inte vänta tills han är här...

counting the days

Räknar dagarna / minuterna / sekunderna inför den 25:e maj då vi får ett notch-ultraljud.
Det är ett ultraljud som kartlägger blodkärlen i ljumsken, livmodern och placentan och för att se om det inte finns blodproppar.
Vår första pojke dog på grund av hemska blodproppar som jag fick i placentan, utan att jag märkte någonting.
Ni förstår att det här så kallade notchultraljudet är som en milstolpe för mig / oss. Innan dess känner jag inte att jag kan slappna av och njuta riktigt, även om jag kan ha mina bra stunder. Jag MÅSTE klara det här ultraljudet....

Pojken sparkar och studsar omkring i magen. Jag vet faktiskt inte vad han håller på med, för i skrivande stund studsar magen från vänster till höger. Det verkar vara party därinne. Han sparkar så hårt att till och med Andreas har kunnat känna honom på utsidan. Det är ganska ovanligt med tanke på att jag inte är så långt gången än ( 23 veckor).. Din mamma är så stolt över dig, min store starke gosse.

Gigantisk mage

Pojken är stor och stark, mamma är bara stor..

En pojke!

I förrgårs ultraljudet visade en frisk bebis som höll på med alla möjliga akrobatkonster!
Gud, vad vi skrattade när lillen stod som en hund på knäna och händerna för att sedan sträcka på båda benen och stå på huvudet! Nu kommer det en kullerbytta, såg det ut som men han ångrade sig precis innan han lyckades vältra sig :o).

Det såg ut ungefär så här: fast i stället för händerna stod han på huvudet:

Hmmm han kanske också blir en yogafanatiker, precis som mamma!


Den envisa lille rackaren lät sig inte fånga på bild så lätt. Vände ryggen mot oss hela tiden.
Doktorn bad mig ett flertal gånger att kliva från bordet och gå runt och hoppa i förhoppningen att bebisen skulle ändra position. Till slut, efter 50 min, gav plutten efter och visade upp en liten pung med ventil.

En liten kille!! Hur kunde jag ha så fel? Jag var HELT övertygad om att det skulle bli en tjej. Andreas däremot har hela tiden sagt att det var en pojke.. Mmmmm, så mycket om kvinnlig intuition alltså!

Min glödlampformade mage

v 17 - 18

Babys hjärta...

Vissa bilder MÅSTE man dela med sig..

Panikångest

I måndags gick det inget bra när jag åkte in till jobbet. På tunnelbanan från Mörby C till T Centralen kände jag att paniken var på väg att smyga sig in i min hjärna. Det blev allt svårare att andas, och till slut kom den fruktade ytliga andningen som leder till hyperventilation om jag inte lyckas kontrollera det.
Jag kände att fullständig panik var på gång, vilket gjorde att jag fick ännu mer panik för jag ville ju inte få det bland alla främmande människor.
Det var riktigt jobbigt att få luft, trycket över bröstet var rejält men tack och lov började jag aldrig hyperventilera för tunnelbanan hann framme till T Centralen i tid.
Så rädd för att hamna i samma sits som förra året. Ringde till psykiatern och hon tycker att jag måste trappa ner från 75% till 50% tills jag är helt panikfri och sen kan jag trappa upp igen. Och jag var så glad att jag precis hade trappat upp :o( men förstår samtidigt att det är viktigare att vara ångest- och panikfri för barnets skull.
Igår samma sak på tunnelbanan. Men jag lyckas aldrig sätta fingret på om det är panikpanik, eller om det är förväntanspanik ( eftersom jag inte ville hamna i samma situation som dagen innan. Det kan ju också utlösa en attack).
Mina kruckor är borttagna: i fall av en panikattack får jag klara mig alldeles själv för oxascand är finito. Det får jag inte ta nu att jag är gravid.
Sen, när jag väl är på jobbet går det mycket bättre. Än så länge har jag inte haft panik på jobbet. Jag känner mig bara helt utpumpad när jag är där för en panikattack suger all energi ur en.

Nu på fredag ska vi på samtal med doktor Margareta Nyman, som är expert på allting som har med tromboser att göra. Jag har redan gjort en frågelista men jag är helt säker på att det kommer att poppa upp fler frågor.

Anyway, idag har jag ledigt, förutom terapien kl 13. Eftersom jag hostar och är snuvig tyckte jag inte att det var så smart att gå på yogapasset och störa alla under meditationstunden. Tror inte att det uppskattas.
I alla fall har jag tänkt att jag ska motionera. Antingen ute ( beroende på vad det är för väder) eller på friskis.

Igår var det semmeldagen! Jag åt en riktigt god semla från konditoriet "Sockerbagaren" på Hantverkargatan på Kungsholmen. De kan jag rekommendera till alla.

Jag tog det mycket hårdare än jag trodde

Beskedet jag fick i fredags har knockat ut mig totalt. Ett rejält bakslag med panikattacker och fruktansvärt ångest.
Just nu vet jag inte hur jag ska ta mig genom helvetet, vetande att det finns en risk att förlora bebisen igen. Jag klarar inte av att begrava ett till barn, det överlever jag helt enkelt inte.
I morgon ringer jag till läkaren på mödravårdcentralen som är specialiserad på detta område och jag vill ha ett långt samtal så att jag kan ställa alla frågor som poppar upp.

Tillverkat i Krister och Mariannes gästrum........

Äntligen har vi fått se lite mer av det lilla undret som bor i min mage än bara en prick med två flaxande stumpar. En riktig bebis såg vi framför oss på skärmen som studsade och sparkade med benen och slog med armarna.
Hjärtvärmande var det att se vår lilla ättling sprattla omkring.
Testet var bra, inga kromosomavvikelser ( Down syndrom) konstaterades. Vi lämnade sjukhuset i euforisk stämning..

Men det varade inte länge för när jag slutade jobba klockan 18.00 såg jag att jag hade ett meddelande på min telefonsvarare. Det var doktorn på specialistmödravården på sjukhuset som ville komma i kontakt med mig för "att prata om en sak". Så klart blev jag jätte nervös men jag fick vänta tills dagen efter för att kunna prata med henne.
Idag, 09.30, ringde hon mig på jobbet och meddelade mig att det hade hittats avvikelser in mitt blod. Det handlar då om en genetisk avvikelse som innebär att jag har ökad risk för att bygga blodproppar. Denna ökade risk innebär att jag måste genomgå ännu fler undersökningar på sjukhuset.
Inte nog med det; jag måste ge mig själv injektioner varje dag så att blodet ska förtunnas ännu mer.
Jag går redan på trombyl, en blodförtunnande medicin, men det är tydligen inte tillräckligt.
Sedan undrade hon om jag kunde komma direkt till sjukhuset, vilket vi så klart gjorde.
Där fick vi sprutan demonstrerad, och ärligt talat; jag är absolut inte spruträdd, men jag tyckte ändå att nålen var rätt så stor :(. Men det kommer naturligtvis att lösa sig. Andreas har lovat att han också ska lära sig att ge mig sprutor,..han som är superrädd för sprutor.
Här får ni se nålen:

Jobbigt, för så klart vill man ju höra att allting är bra och nu är det ännu en sak som tillkommer.
Men å andra sidan har de väldigt bra koll på mig och vi blir otroligt välomhändertagna.
Man kan inte annat än att hedra svenska sjukvården för den är helt fantastisk!

Läget som det ser ut just nu.

I fredags fick jag äntligen kraften för att kunna ta mig till Friskis. Ett lugnt pass blev det för det känns väldigt tungt. Andfådd var jag som sjutton.
En halvtimmes powerwalk på 7 kilometer/timme på löpbandet, 15 minuter på motionscykeln, och sedan 20 minuter styrketräning.
Konditionen är verkligen helt freaking usel. Jag är glad att jag var så vältränad innan jag blev gravid för konditionen har försämrats med 99%. Styrkan har blivit så dålig så att det nästan är löjligt.
Jag fick ta bort antingen 5 eller 10 kilo av den vikten jag pressar i vanliga fall.
Men vet ni va, SKITSAMMA!!!. Det viktigaste är att jag faktiskt kan motionera igen. Även om det är väldigt lugnt, för för mycket ansträngning gör att jag mår illa igen.
Idag var jag också på mitt favoritträningsställe och körde 30 minuter på trappmaskinen, 20 minuter styrketräning och bålövningar.
Nu sitter jag hemma och känner mig väldigt nöjd faktiskt.
Känns bra att få tillbaka några av mina gamla rutiner i alla fall.
Vettskrämd blev jag när jag stod på vågen igår och konstaterade en viktökning av 4 kilo fläsk..JÄKLAR!
Men tack och lov mår jag inte så fruktansvärt illa längre vilket jag gjorde mellan vecka 6 och 10. Nu befinner jag mig bara i en period där allting är äckligt och det är väldigt svårt för mig att sammanställa måltider.
Det blir otroligt underliga kombinationer, till exempel pasta med isbergsallad.
Jag vet att jag aldrig skulle äta något sådant i vanliga fall. Men just nu är det det bästa jag vet...

Ultraljud nästa vecka...brrrrrrrrrr...

Osannolikt stor..

är min mage..

Lika stor nu i vecka 11 som den var efter 16 veckor vid den första graviditeten.
Experterna säger att magen växer fortare när man har varit gravid förut men så pass mycket hade jag inte räknat med.
På jobbet har jag på mig tjocka stora tröjor och alldeles för stora byxor så att det inte ska synas. För offentliggöra vill jag inte än. Allt möjligt kan fortfarande hända..

Håller tummarna för den 28:e februari då vi ska på ultraljud..

Idag har varit en plågsam dag. Jag jobbade en lång dag, var apatiskt trött ( försov mig efter att min lunchtid hade gått ut..men mina kära kollegor lät mig få ligga kvar i soffan :-), och jag har varit VRÅLhungrig men kunde inte äta något eftersom jag mådde så illa.. Japp, bara någon som har varit gravid någongång förstår att hunger och illamående faktiskt kan gå hand i hand.

Nu är klockan 19.00...dags att gå och lägga sig!

Vilken dag...

och den började igår kväll.

Tidigt på kvällen meddelade maken att han inte skulle vara "tillgänglig" under hela kvällen. När en man säger så, betyder det: Jag ska göra något fruktansvärt tråkigt med mina killkompisar som antingen innehåller leka med saker med sladd eller datorspel. Det var det sistnämnda som gällde.

Jag fick roa mig med en tjejfilm. Det blev Julie & Julia, med Meryl Streep. En härlig feel good film som jag rekommenderar till alla.

Eftersom hela filmen handlar om bakning och matlagning blev jag väldigt sugen på något gott, hembakat alltså.

Inom en halvtimme hade jag bakat en chokladtårta och jag lyckades trycka i mig två stora bitar av den.
Gud straffade med en gång och jag kräktes upp allting inom 20 minuter efter förtärandet.

Idag fortsatte jag med trenden av onyttigheter. Det blev: hamburgare med pommes frites, en bit chokladtårta, två Piggelins, salamikorv och 3 mini brownies.

Efter att jag hade satt mig i fåtöljen, proppmätt och äcklad av mig själv, kom jag på att jag inte hade ätit en enda vitamin under hela dagen, så en apelsin och smoothie på yoghurt, mjölk och röda bär blev det.
Jag känner mig så äcklig just nu. Fet och rund..

Magen börjar puta ut LITE grann. Är i vecka 10 nu så det är inte bebisens förtjänst att magen växer.
Hursomhaver börjar mina jeans bli väldigt tajta nu pga magen och viktökningen :((((.
Nu går jag omkring i Andreas brallar, som fortfarande är alldeles för stora, tack och lov.
Kanske dags att börja köpa ett par mammabrallor så att jag kan bli fetare utan att jag får allt för dåligt självförtroende.

Jag vill ha rutin i mitt liv!

Jag vet, jag vet, jag borde inte klaga. Och det är egentligen inte det jag gör.
Just nu är det jag saknar mest i mitt liv; rutin. De rutinerna som jag hade lyckats att bygga upp för ett år sedan för att kunna överleva panikångesten. Dvs, kliva upp, jobba, måltider, mellanmål, träning, sova, allting på bestämda tider. Samma sak, varenda dag. Det fick mig att må bra.
Av de rutinerna finns ingenting kvar. Inte konstigt så klart, när jag antingen mår illa eller är vrålhungrig hela tiden. Det är två extremer jag får stå ut med just nu. Antingen mår jag så illa att jag inte får i mig någonting alls, eller så kurrar magen jämt och jag kan ignorera det till en viss gräns, men till slut börjar jag bli väldigt yr och då MÅSTE jag äta. Och tror mig, det är inte så att jag medvetet inte unnar mig mat. Men jag kan bli vrålhungrig bara någon timme efter en stor måltid.. Rent teoretiskt är det omöjligt för kroppen är inte i behov av energi. Jag gör mig inte heller av med energi. Motion har jag inte alls och det gör mig orolig. Motion är viktig framförallt under en graviditet.
Som jag skrev tidigare oroar jag mig för min viktuppgång för den är för mycket och för fort. Förra veckan hade jag gått upp 2.5 kilo. Den här veckan vågade jag inte ens väga mig.
Om två veckor har jag en tid hos barnmorskan och då ska jag ta upp det. En för snabb viktuppgång är inte bra, varken för barnets eller för mammans hälsa.
Igår lyckades jag hålla mig ganska bra till att inte äta oftare än varannan timme. Men i natt gick det åt skogen. Magen vrålade att den ville ha mat och jag kunde inte stå emot längre. För om jag ignorerar dessa signaler kommer illamående som ett brev på posten och får jag hänga med huvudet i hinken i stället. En macka med smör blev det.
Jag hoppas verkligen att magen stabiliserar sig snabbt så att jag kan återgå till mina gamla vanor så att jag kan få kontroll över viktuppgången. Det här är en högriskgraviditet och jag vill, kan och får inte riskera barnets liv genom att få diabetes eller blodproppar. Faannn också, bara när jag tänker på att det här kan gå fel gör att jag fastnar i panikkänslor. Denna rädsla bär jag med mig varje minut som går, den lämnar mig inte ifred. Den håller mig vaken på natten.
Jag undrar om jag någonsin lär mig att njuta av graviditeten.

Om jag inte kan komma till Holland, får Holland komma till mig..

Ååå jag har så länge varit så himla sugen holländska "kroketten". Friterade kroketter med ragu på nötkött inuti.. så himmelskt gott.
Idag pallade jag inte längre. Jag letade reda på receptet på internet, handlade ingredienserna och gjorde egna hemmagjorde "rundvleeskroketten". Tack och lov fick vi en liten fritös som bröllopspresent av våra goda vänner Bonnie och Fredrik....Vad de är goa, de anade visst att jag skulle sakna det holländska köket förr eller senare. För en holländare har som motto: "det finns INGENTING som inte kan friteras!". Och så är det.

Här kommer en bild på en av de goda kroketterna som jag gjorde:

När ska det bli bättre?

Att åka in till jobbet är rena tortyren. Åka buss, alla dofter, trångt, varmt..
Jag vet att jag inte får klaga men man får faktiskt tycka lite synd om sig själv nu och då.

Den här graviditeten är inte alls som den förra. Visst, då mådde jag inte heller helt hundra, men nu är jag riktigt sjuk. Jag mår så illa att jag nästan svimmar.
Det enda som dämpar illamåendet lite grann är att äta kontinuerligt. Resultat: jag har gått upp 2.5 kilo. INTE BRA!! Det är för mycket, för fort. Jag måste ha bättre koll från och med nu.

Konditionen är också helt borta. Jag kan inte gå fortare än snigeltakt för att inte bli helt andfådd.. Märkligt med tanke på att jag i vanliga fall kan springa 1.5 mil med ett finger i näsan ( nää detta ordspråk har man inte i Sverige ;o).

När jag klev upp i morse för att gå till jobbet kände redan att det inte skulle gå bra. Men jag hoppades att illamåendet och yrseln skulle gå över efter ett tag. Men efter en halvtimme på jobbet, gick det verkligen inte längre och så åkte jag hem igen.. Känns lite fånigt att åka tre timmar sammanlagt för en "halvtimmes arbetsdag".

När jag kom hem kände jag att kroppen trånade efter nötkött och grönsaker.. ( kan det bero på järnbrist??).
Jag är helt övertygad om att kroppen varnar om näringsbrister under graviditeten. Viktigt att man lyssnar på de signalerna!
Jag handlade utskuren biff och en påse med wokgrönsaker och tillagade en härlig lunch.
Det känns mycket bättre nu. Ligger i sängen, stänger av mobilen och ska sova hela eftermiddagen känner jag.

Efter sista ultraljudet har Andreas och jag döpt fd Risgrynet till Stompje, pga små stumparna som ska bli armar och ben.

  

Stompje är en kaxig liten bebis som ställer till det för mamman!

Jävla panikångest...

Sen igårmorse har jag intalat mig själv att det var kört, att fostret hade dött. Jag hade nämligen fått för mig att graviditetssymtomen hade försvunnits.

Lite bakgrundsinformation:
I fredags pratade jag med en kollega som hade haft ett missfall i somras när hon var i vecka 9. Hon började misstänka att någonting var fel när hon helt plötsligt inte mådde illa längre.
Inte bra att för en som har panikångest och inbillningssjuka att lyssna på sådan information..för då kan man ge sig fan på att man ska övertyga sig själv om att bli drabbad av samma.
Och så blev det..
Min övertygelse blev så stark att jag var 100% säker på att allting var över.
Klockan 13.00 idag hade jag min terapistund hos Pia och när jag klev in i hennes kontor började jag storböla på en gång och sa: det är över, fostret har dött.
Pia sa direkt att vi, tillsammans, skulle gå till gynekologen för att begära ett ultraljud och så gick vi dit, jag och min terapeut ( hur ovanligt är inte det?).
När jag satt där i gynekologstolen räknade jag redan med att vi skulle behöva göra en missfallsplanering och jag sa till gynen: "visst har den dött!". "Nej du, fostret är hur friskt som helst. Hjärtat pulserar och det flaxar på armstumparna".
"NEEEEJ det är omöjligt, den har dött??!!" Men sen fick jag ännu ett "nej" från gynen..
Och så tittade jag själv och fick se det lilla undret. Hade vuxit från 7 mm till 15 mm på en vecka. De små stumparna som ska bli armar var jätte tydliga och hjärtat slog för fullt. Jag var helt chockad, det var inte alls det jag hade räknat med. Jag fick med mig ett foto som jag visade för Pia som satt i vänterummet.


Enligt beräkningarna har det gått 8 veckor + 1 dag nu. Beräknat förlossningsdatum 13 september.

Pia var inte förvånad och sa att jag har lärt mig själv att stänga av känslorna. Jag har omedvetet hittat en metod att blockera signaler som kommer från kroppen.
Och jag börjar verkligen fatta nu att det är sant..
Ultraljudet var för en timme sen, och illamåendet är tillbaka. Fick kämpa för att få i mig mat.

Kroppen och psyket är två fascinerande saker.

Jag vet att det fortfarande är väldigt tidigt och att man inte får vara för glad. Men de som läser min blogg vet redan om graviditeten och det skadar inte att skriva av sig lite.

Här kommer två ultraljudsbilder. Den till vänster är fostret vid 6 veckor och till höger har det gått 8 veckor.

.....

Illamående dygnet runt, yrsel, svimningskänsla, utmattad, grinig, rädd, ångest, orolig, moodswings, orkar inte göra någonting....och ändå lite lite hoppfull att det kommer att gå bra den här gången...
Jaha, så känns det att vara gravid (efter några missfall...)

Skämtar bara...

Jag var tvungen att lägga upp dessa två bilder för att föreviga Andreas och mitt fyndiga julaftonskämt.
Den första bilden fick vi som mms före julafton från Andreas´ bror, Patrik. Det är Joel och Annie, Andreas´s brorson och dotter med bildtexten: "Hälsningar från småtomtarna från Skåne."

Sedan kom vi på den briljanta idéen att få Rigmor ( Andreas´ mamma) att skicka ett returmeddelande med oss som riktiga Joel och Annie-look-a-likes.
Mms:et hade som bildtext: "Hälsningar från stortomtarna från Norrland."
Så här blev det:

Efter att vi hade skickat bilden återstod det bara att hålla tummarna att Patrik och Åsa skulle fatta skämtet...och det gjorde dem, tack och lov.

Jag vet att det är fånigt. Och ni tycker säkert att vi är barnsliga. Men JAG, i alla fall, tyckte att det var the joke of the century!! Det är min humor det.

Och... så gjorde jag en blodallvarlig viktökningsbedömning idag. Skadan: 2.5 kilo fläsk har lagts till på höften och magen..HELVETE!! De ska bort!

Jul i Norrland och ett nytt år fullt av nya möjligheter!

Nu ligger decembermånaden officiellt bakom oss. Det nya året har anlänt och jag hoppas med hela mitt hjärta att 2011 äntligen kommer att bli ett bra år.

Julen har vi spenderat hos Krister, Marianne och Jennifer i Norrland. Det var otroligt härligt och avslappnat. Vi har verkligen haft det mysigt med mycket skratt och ännu mer mat så klart. Japp ätit har jag gjort. Som en gris minsann!

Efter att vi kom hem på måndag 27 dec körde jag några dagar riktigt hårt med träningen och hälsosam mat. Jag kände att jag hade gått upp i vikt under juldagarna, men vågade inte kolla på vågen.

På nyårsafton däremot slängde jag alla hälso-och bantningsprinciper överbord.
Jag jobbade på dagen och alla kollegor skulle ta med sig något gott att äta. Det blev en riktigt lyxig nyårsbuffé. Det fanns laxröra gjord på varmrökt lax, potatissallad, korv med hembakat bröd, svamp-och räkomelett, olika ostar, oliebollen, prinskorv och hallon med varm kolasås.
Vi åt tills vi sprängdes. Vi blev så himla mätta, och så måste man jobba också.. Men jag kan säga att vi gick på lågvarv efter lunchen.

På kvällen ville Andreas och jag laga något speciellt. Någonting som vi aldrig hade ätit förrut.
Som förrät blev det haloumi ostbitar, som man först doppar i mjöl, ägg, krossade hasselnötter och efter det steker man bitarna.
Som varmrätt blev det oxfilé, flamberad i whisky och en förträfflig whiskysås och till det en sallad på ruccolasallad, rostade valnötter, grillad chèvre med honung och mandelpotatis.

Och från och med idag ska vi strama åt tyglerna igen; borta med alla överflödiga kilon.

Ett gott nytt år till alla.