Tillverkat i Krister och Mariannes gästrum........

Äntligen har vi fått se lite mer av det lilla undret som bor i min mage än bara en prick med två flaxande stumpar. En riktig bebis såg vi framför oss på skärmen som studsade och sparkade med benen och slog med armarna.
Hjärtvärmande var det att se vår lilla ättling sprattla omkring.
Testet var bra, inga kromosomavvikelser ( Down syndrom) konstaterades. Vi lämnade sjukhuset i euforisk stämning..

Men det varade inte länge för när jag slutade jobba klockan 18.00 såg jag att jag hade ett meddelande på min telefonsvarare. Det var doktorn på specialistmödravården på sjukhuset som ville komma i kontakt med mig för "att prata om en sak". Så klart blev jag jätte nervös men jag fick vänta tills dagen efter för att kunna prata med henne.
Idag, 09.30, ringde hon mig på jobbet och meddelade mig att det hade hittats avvikelser in mitt blod. Det handlar då om en genetisk avvikelse som innebär att jag har ökad risk för att bygga blodproppar. Denna ökade risk innebär att jag måste genomgå ännu fler undersökningar på sjukhuset.
Inte nog med det; jag måste ge mig själv injektioner varje dag så att blodet ska förtunnas ännu mer.
Jag går redan på trombyl, en blodförtunnande medicin, men det är tydligen inte tillräckligt.
Sedan undrade hon om jag kunde komma direkt till sjukhuset, vilket vi så klart gjorde.
Där fick vi sprutan demonstrerad, och ärligt talat; jag är absolut inte spruträdd, men jag tyckte ändå att nålen var rätt så stor :(. Men det kommer naturligtvis att lösa sig. Andreas har lovat att han också ska lära sig att ge mig sprutor,..han som är superrädd för sprutor.
Här får ni se nålen:

Jobbigt, för så klart vill man ju höra att allting är bra och nu är det ännu en sak som tillkommer.
Men å andra sidan har de väldigt bra koll på mig och vi blir otroligt välomhändertagna.
Man kan inte annat än att hedra svenska sjukvården för den är helt fantastisk!