Jag vet, jag vet, jag borde inte klaga. Och det är egentligen inte det jag gör.
Just nu är det jag saknar mest i mitt liv; rutin. De rutinerna som jag hade lyckats att bygga upp för ett år sedan för att kunna överleva panikångesten. Dvs, kliva upp, jobba, måltider, mellanmål, träning, sova, allting på bestämda tider. Samma sak, varenda dag. Det fick mig att må bra.
Av de rutinerna finns ingenting kvar. Inte konstigt så klart, när jag antingen mår illa eller är vrålhungrig hela tiden. Det är två extremer jag får stå ut med just nu. Antingen mår jag så illa att jag inte får i mig någonting alls, eller så kurrar magen jämt och jag kan ignorera det till en viss gräns, men till slut börjar jag bli väldigt yr och då MÅSTE jag äta. Och tror mig, det är inte så att jag medvetet inte unnar mig mat. Men jag kan bli vrålhungrig bara någon timme efter en stor måltid.. Rent teoretiskt är det omöjligt för kroppen är inte i behov av energi. Jag gör mig inte heller av med energi. Motion har jag inte alls och det gör mig orolig. Motion är viktig framförallt under en graviditet.
Som jag skrev tidigare oroar jag mig för min viktuppgång för den är för mycket och för fort. Förra veckan hade jag gått upp 2.5 kilo. Den här veckan vågade jag inte ens väga mig.
Om två veckor har jag en tid hos barnmorskan och då ska jag ta upp det. En för snabb viktuppgång är inte bra, varken för barnets eller för mammans hälsa.
Igår lyckades jag hålla mig ganska bra till att inte äta oftare än varannan timme. Men i natt gick det åt skogen. Magen vrålade att den ville ha mat och jag kunde inte stå emot längre. För om jag ignorerar dessa signaler kommer illamående som ett brev på posten och får jag hänga med huvudet i hinken i stället. En macka med smör blev det.
Jag hoppas verkligen att magen stabiliserar sig snabbt så att jag kan återgå till mina gamla vanor så att jag kan få kontroll över viktuppgången. Det här är en högriskgraviditet och jag vill, kan och får inte riskera barnets liv genom att få diabetes eller blodproppar. Faannn också, bara när jag tänker på att det här kan gå fel gör att jag fastnar i panikkänslor. Denna rädsla bär jag med mig varje minut som går, den lämnar mig inte ifred. Den håller mig vaken på natten.
Jag undrar om jag någonsin lär mig att njuta av graviditeten.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten