Jävla panikångest...

Sen igårmorse har jag intalat mig själv att det var kört, att fostret hade dött. Jag hade nämligen fått för mig att graviditetssymtomen hade försvunnits.

Lite bakgrundsinformation:
I fredags pratade jag med en kollega som hade haft ett missfall i somras när hon var i vecka 9. Hon började misstänka att någonting var fel när hon helt plötsligt inte mådde illa längre.
Inte bra att för en som har panikångest och inbillningssjuka att lyssna på sådan information..för då kan man ge sig fan på att man ska övertyga sig själv om att bli drabbad av samma.
Och så blev det..
Min övertygelse blev så stark att jag var 100% säker på att allting var över.
Klockan 13.00 idag hade jag min terapistund hos Pia och när jag klev in i hennes kontor började jag storböla på en gång och sa: det är över, fostret har dött.
Pia sa direkt att vi, tillsammans, skulle gå till gynekologen för att begära ett ultraljud och så gick vi dit, jag och min terapeut ( hur ovanligt är inte det?).
När jag satt där i gynekologstolen räknade jag redan med att vi skulle behöva göra en missfallsplanering och jag sa till gynen: "visst har den dött!". "Nej du, fostret är hur friskt som helst. Hjärtat pulserar och det flaxar på armstumparna".
"NEEEEJ det är omöjligt, den har dött??!!" Men sen fick jag ännu ett "nej" från gynen..
Och så tittade jag själv och fick se det lilla undret. Hade vuxit från 7 mm till 15 mm på en vecka. De små stumparna som ska bli armar var jätte tydliga och hjärtat slog för fullt. Jag var helt chockad, det var inte alls det jag hade räknat med. Jag fick med mig ett foto som jag visade för Pia som satt i vänterummet.


Enligt beräkningarna har det gått 8 veckor + 1 dag nu. Beräknat förlossningsdatum 13 september.

Pia var inte förvånad och sa att jag har lärt mig själv att stänga av känslorna. Jag har omedvetet hittat en metod att blockera signaler som kommer från kroppen.
Och jag börjar verkligen fatta nu att det är sant..
Ultraljudet var för en timme sen, och illamåendet är tillbaka. Fick kämpa för att få i mig mat.

Kroppen och psyket är två fascinerande saker.

Jag vet att det fortfarande är väldigt tidigt och att man inte får vara för glad. Men de som läser min blogg vet redan om graviditeten och det skadar inte att skriva av sig lite.

Här kommer två ultraljudsbilder. Den till vänster är fostret vid 6 veckor och till höger har det gått 8 veckor.