Minus 1.5

Måndag, invägningen! Vågen visade ett rejält minus: 1.5 kilo fläsk som jag har gjort av med under denna vecka. SKÖNT!!
Fast nu är jag väldigt nära målvikten, och det känns lite tråkigt (HUH?) haha. Tror att jag har blivit beroende på att gå ner i vikt.
Men en tröst: att gå ner i vikt är en sak, men att behålla målvikten är mycket svårare. Så jag kommer inte att vara klar efter viktnedgången.
Andreas har gått ner 0.4. Han är missnöjd som vanligt. Det kanske motiverar honom till att motionera lite oftare ;o)????

Bara två till ;o)

Så trevligt..

Igår blev jag utsatt för en till utmaning: födelsedagskalas. Utmaningen var lite större den här gången, eftersom jag skulle dit ensam och dessutom träffa nya människor.
Det gick hur bra som helst. Jag har skrattat, haft roligt och inte fått en ända ångestattack.
Nu är jag helt säker: jag är på rätt väg nu. Även om jag åt lite för mycket föll jag i alla fall inte för alkoholfrestelsen. Men visst såg det härligt ut när Mia hällde i champagne åt alla, men nej! Det kändes fortfarande inte rätt helt enkelt.
Så det blev vatten och light påskmust för min del och det var också helt okej.
Självklart är det lite tråkigt när alla blir aspackade och skaffar sig en humor som jag inte lyckas hänga med vid, men då börjar det blir lagom dags att åka hem också. Vilket jag gjorde: klockan var tolv!
En till besegring alltså den här veckan. Det började så fint med buss- och tunnelbaneresan in till Stockholm, sedan en till resa, och nu kalas.
Snart kan jag börja jobba igen :o).

Vi vet inte än vad vi ska göra denna söndag. Förmodligen blir det inte så mycket. Det är svårt att hitta på någonting. Bara att åka till en djurpark som man kunde göra i Holland, går inte, eftersom distanserna är "lite" större här i Sverige.
I Holland var jag hur påhittig som helst; kunde alltid hitta på saker för att roa mig. Men här i Sverige lyckas jag inte lika bra. Jag vet helt enkelt inte var jag ska leta.

Två till då

Före och efter bilder

Tråkigt nog glömde jag att ta "före" bilder. Men som tur var, har jag några bilder sedan i julas som jag kan använda för att jämföra. Bilder ljuger ju inte!
Jag blir glad när jag ser resultatet.
Så från och med nu kan jag titta på bilderna när jag känner mig lite nere och tycker att det går för långsamt.

Det har gått 14 kilo sedan nederste foto..

Det blev thaimat!

Gud,.. vilken underbar eftermiddag jag har haft i Stockholm. Jo, visserligen fick jag droga ned mig ordentligt, men inte bryr jag mig om det. Jag kunde ta mig dit och dessutom i någorlunda bra skick.

Jag träffade Sara, och vi åt (!) på en uteservering på Sveavägen. Så härligt det var i solen. Jag har visst fått lite färg också, tror jag. Det var kul att träffa henne efter en sådan lång period.

Självklart avslutade vi fikastunden med ett "jaglovaratthöraavmigoftare" och sedan åkte jag tunnelbana ( JIHAAA!!) till Skanstull, och sedan bussen till Södersjukhuset.

Från början hade jag tänkt att köpa en nalle eller dylikt på stan, men sedan kom jag på att sjukhusen brukar vara utrustade med butiker så jag chansade och åkte dit utan nalle.

Dum var jag, som trodde att jag kunde få tag på en nalle på sjukhuset till rimligt pris. Nähä då. Lyckades hitta en nyckelhängare med en LITEN älg ( 5 cm max) som kostade, håll i dig nu, 50 SEK.

Jag är helt hundra på att om jag hade köpt exakt samma hängare i en butik utanför, hade jag fått betala 15 SEK, inte ett öre mer.

Gu så tråkigt: "de dumma sjukhusbesökarna betalar ändå", verkar de tro.
Tyvärr fungerar deras bedrägeri, för jag ville så klart inte komma tomhänt.
Som tur var, befann jag mig redan på sjukhuset för från och med denna stund led jag av akut plånbokvärk.

Kollegan såg riktigt neddrogad ut, men frisk dock. Hade mycket färg i ansiktet och han verkade någorlunda pigg.
Han låg fortfarande på recovery-avdelningen och han måste stanna ungefär 10 dagar.
Jag hoppas att han klarar sig.

Även om han var i en annan dimension, tack vare morfinpumpen, lyckades ändå karlen i honom komma fram och självklart var han tvungen att stolt visa upp stället där de hade "skurit upp" honom.
Ojoj, tre rejäla blixtlås hade han fått på magen. Någonting man kan vara stolt över ;-).

Stefanie skrev som kommentar på tidigare inlägg att hon minns när John undergick samma operation, och framförallt hemkomsten.
Haha, visst kommer jag ihåg hemkomsten jag med. Stefanie och jag hade dekorerat hemmet och så tyckte vi att det vore trevligt med lite exklusiv champagn...som vi drack upp alldeles själva.
Jag tror att vi fick uppleva 5 minuter av Johns hemkomst innan vi hamnade i koma, dreglande i varandras armar, på soffan... Inte så exemplariskt kanske.

Det blev ingen nyttig middag den här gången. Orken att laga något var långt borta så vi beställde thaimat hemkörning i stället.
Dumt att jag inte åt något mellanmål idag; jag var helt utsvulten. På grund av det lyckades jag frossa i mig två kycklingspettar ( med jordnötsås :o(..) OCH wokad biff med grönsaker och ris... Räknade ut att måltiden gick lös på 700 kalorier, ajaj.
Ångesten kom som en tsunamivåg när jag såg siffrorna framför mig och jag tvekade inte en sekund. Tog på mig träningsbrallorna och sprang bort minst hälften av matondskan.
Jo jag vet, lite maniskt är det nog. Men däremot sitter jag nu på soffan, nybadat och utan dåligt samvete. Och det är värt mycket.
En till bra dag med andra ord. Jag är på rätt väg.

Och i morgon, jo då blir det tjejmiddag hos min kära svägerska, Mia, som fyller år. No guys allowed! Vi får se om jag ska dricka mitt första vin då. Det var 3 månader sedan jag drack alkohol sist. Men ärligt talat känns det fortfarande för instabilt, och jag vill inte utmana ödet och locka fram en panikattack.
Man kan ha kul med vatten också ( eller???).

PUSSSS

Till Stockholm, igen!

Om en timme börjar min andra resa till Stockholm. Först ska jag träffa Sara och därefter åker jag till sjukhuset för att hälsa på min kollega.
Jag ser fram emot resan och är inte det minsta lilla nervös..jo lite pirrigt känns det, fast på ett bra sätt.
Känner fortfarande ångest inför att äta "ute" ( kontrollbehov :-() så jag stoppar i mig en tidig lunch innan jag åker. Det är lika bra eftersom ekonomin inte riktigt tillåter utomhusfrosserier just nu.
Att jag åker iväg, och Andreas är på jobbet, innebär att hundarna kommer att vara hemma ensamma under hela eftermiddagen. Det kommer att bli svårt för dem eftersom de har vant sig vid att jag alltid finns där.
Jag har bara varit borta tre timmar max när jag gick och tränade.
Så det ska bli spännande.
Jag låser in dem i sovrummet så att de ( Nala) inte kissar ner vardagsrumsgolvet i fall att hon inte kan hålla sig ( gammal och lite inkontinent). I sovrummet har vi plastmatta så det är inte så farligt.
Och sedan är det väl fredagkväll! I vanliga fall brukade vi alltid laga en god middag med lite vin till.
Inget vin blir det, men vad ska det bli för middag? Billigt måste de va i alla fall. Jag får tänka ut någonting. Förhoppningsvis kan jag få lite inspiration i Stockholm.
Ännu mer önsketänkande är att Andreas kommer med förslag om en kalorisnål måltid.

Adios

Peppblogg!!!

Nu måste ju f*n i mig passa på och skriva en blogg, nu att jag mår så här skitbra.

Jag har kört ett INTENSIVT träningspass på Friskis ( 50 min löpning, och styrketräning efteråt). Tyvärr fick jag peppa mig alldeles själv eftersom Fia fick hämta Nina från dagiset efter att hon hade blivit magsjuk.

Men träningen gick så bra. Nu måste jag köra mycket löpning inför loppet som ANDREAS (!!!!) och jag ska delta i på söndag den 18:e april.
Det är ett 6 km lopp som startar och målar på Kungsträdgården. Syftet är att samla in pengar för välgörande ändamål ( drickvatten i de fattiga länderna). Att delta är viktigare än att pricka tiden, så det finns valmöjlighet om man kör med eller utan tidtagning. Jag, som är en erfaren loppdeltagare ( och lite väl tävlingsinriktad gentemot mina egna prestationer då), har så klart valt MED tidtagning.

Jag ÄLSKAR att delta i olika lopp. Har gjort massor med lopp i Holland. I Sverige har det tyvärr stannat vid Tjejmilen. Dags att sätta igång med andra ord!

Den adrenalinfulla atmosfären, människorna som hejar på, känslan av tillfredställelse när man kutar över mållinjen, japp jag kan rekommendera det till alla.

Jag var 17 när jag körde mitt första lopp. På gymnasiet hade vi en lärare som undervisade i tyska. Han var en riktig löpfanatiker. Han lyckades att samla ihop en grupp "finniga" tonåringar och så blev vi the Ring Roadrunners ;-).

Det första loppet blev en 5 kilometers distans och innan vi deltog i det, varnade läraren oss för att från och med att ni har kört ert första lopp kommer ni att vara helt beroende. Inte trodde jag att han hade rätt, men jo det hade han.

Efter dess blev det många många olika lopp, både stora och små.

Dags att utforska alla lopp i Sverige, för i Holland har jag deltagit i nästan alla ( förutom maran då, det är lite väl långt).
I år blir det alltså waterrun ( www.waterrun.se) och Tjejmilen.

Pepp pepp pepp Lies...fortsätt må så här bra du!

Bergochdalbana....

Mitt liv är en riktig bergochdalbana just nu. Just när jag vågar säga att allting är på väg upp, så vänder det riktning och då sjunker sinnestämningen som en tegelsten i vattnet.

Igår morse till exempel. Jag kände mig till och med riktigt glad, hade mycket ork och kände tron inför framtiden.

På eftermiddagen däremot var allting annorlunda. Mycket ångest och nedstämdhet. En skillnad som dag och natt.

Nu kan jag inte heller sätta fingret på hur det känns. Kanske ska jag inte lägga för mycket energi på "hur" sakerna känns och ska jag bara utföra mina dagliga uppgifter, rent rutinmässigt.

Pia sa att jag inte ska kämpa emot när ångesten sätter in, utan att jag måste låta den "skölja" över mig, som en våg.

Det vore så himla skönt att kunna stänga av hjärnan ett litet tag.

Om en timme åker jag och hämtar Fia. Vi ska träna ihop. Efter det blir det lunch, förmodligen i "Åkersberga stad" ;-).

I morgon kommer jag att åka in till Stockholm igen. Jag ska hälsa på Sara, min väninna som bor i Karlstad, och en kollega som ligger på Södersjukhuset.

Han genomgick en stor och riskfull operation igår. Pulsådern i magen var utvidgad och behövde därför opereras. Jag vet att operationen är riskfull, eftersom John undergick samma operation för några år sedan.

Operationen var igår, och idag håller de honom nedsövd. Han kommer att bli väckt mot kvällen.

Den här kollegan har alltid varit väldigt god mot mig, framförallt visat mycket stöd under min sjukdomsperiod.
Vi får alla hålla tummarna att han frisknar till.

Denna dag!

I morse fick jag verkligen peppa mig. Jag kände att ångesten låg på lur och kunde inträffa när som helst. Men med en lagom dos positivitet och fina tankar lyckades jag att ta mig förbi det ( delvis med hjälp av lite knark ;-)).
Sedan var de terapidags. Med tanke på hur det gick i fredags kände jag mig mycket spänd inför besöket. Ångestattacken fanns kvar i bakhuvudet och jag var rädd att få sådan där förväntansångest. Men icke.. jag var hur lugn som helst.
Jag hade en trevlig pratstund med Pia, ingenting inträffade. Vilken lättnad.

Sedan var det dags för att stoppa i mig lite lunch. Jag bjöd mig själv på två hårtbrödsmackor med hagelslag ( chokladströssel) och yoghurt med all-bran yoghurty ( hur gott som helst, kan jag rekommendera). Jag var lite tveksam inför strösselmackorna men jag tänkte, va fan, om det går kalorimässigt, why not.
Varje tugg smakade gudomligt!!! Gu så gott det är med hagelslag.

Idag fick jag släppa ut Nala typ 10 ggr på gården, för att hon var lös i magen efter att ha ätit friterade grisknorrar igår. Stackarn.

Annars har det inte blivit någon motion idag ( inte än, kanske ikväll). Det är dimmigt och blött ute, så det är inte riktigt trivsamt att vara utomhus.

Kvällsmaten blev en improviserad dock lyckad maträtt. Jag kokade broccoli ( al dente), stekte det sedan och tillsatt 150 gram 10% feta, MYCKET vitlök, och sedan kokt pasta. Till Andreas ( som får äta mer kalorier än jag) stekte jag 45 gram bacon som han fick som extra på pastan.
Det var verkligen helt okej mat. Jo man måste vara lite fyndig om de ekonomiska resurserna håller på att ta slut.

NU JÄVLAR!!!!!!!!!

Klockan är redan 15.30 och jag har inte haft en enda ångestattack :o). Det är ett rekord.

I morse har jag varit på Fysiologlab i Stockholm Centrum. Dit åkte jag ALLDELES SJÄLV och...KOMMUNALT! Trodde ICKE att det skulle gå. Igårkväll mådde jag så illa när jag bara tänkte på att åka buss och tunnelbana för första gången, men i morse tänkte jag: asch det är bara att köra.

Visserligen var det tungt på bussen: fick svårt att andas igen och var tvungen att kliva av en stopp tidigare än jag skulle, men ändå. Ångesten släppte helt och hållet när jag gick in i tunnelbanetåget och sedan åkte jag bara..utan att tänka. Helt otroligt. Jag fick en sådan makalös känsla av befrielse över mig. Jag kan tänka mig att det är så bovarna känner sig när de blir utsläppta ur fängelset.

Anyway, så var det hälsotest idag: cykla med sladdar. Först blev det EKG och blodtryck i viloläge. När doktorn såg min vilopuls sa han: "jaså; med dig ska vi köra hårt!", vilket tydde på att han tyckte att jag hade en sådan där såkallad "idrottarpuls" hahahaha.
Cyklade tills jag brakade ihop, och benen stelnade av mjölksyran. Visade sig att min maxpuls är 170 ( det är bra tydligen) och doktorn sa att jag presterade mycket bättre än snittet. Nu får jag klappa mig på axeln.
Med andra ord: ännu viktigare, det finns inga fel på hjärtat, lungorna, och blodtrycket.

Då får jag dra min egen slutsats angående varför jag tuppade av på löpbandet hos Friskis? Kan bara hitta en enda förklaring: ångesten.
På något sätt gör ångesten att jag får dessa fysiska besvär; smärtor, yrsel, blodtrycksfall osv.

Jag ser redan nu att jag kommer att lära otroligt mycket om mig själv, människan, kroppen och psyket under min resa ut ur depressionen. Inte visste jag att hjärnan kunde spela mig sådant spratt att jag till och med svimmar av.
Kroppen är en underlig mekanism. Undrar om samma fenomen förekommer i djurriket?
Eller är det här priset vi betalar för att ha en utvecklad intellekt..?!!

ps: invägningen: jag minus 0.8, Andreas minus 0.3.
Bara 8 kilo kvar från målvikten!!!!!!!!

Andreas är ingen Anna Skipper fanatiker!

Glömde jag visst att ge en liten uppdatering angående Andreas´ reaktion på överraskningen som jag hade ordnat. Han var inte så glad!??! Helt otroligt och obegripligt. Vad är det för fel med Anna Skippers ansikte på precis allting?
Nej i stället för att visa lite uppskattning så rev han ner allting, och suckade.
Nå ja, jag får väl komma med bättre överraskningar i fortsättningen.

Faaaaaan!!!!!!!

Jag mår så eländigt. Har varit hos terapeuten i morse, och då fick jag en jätte ångestattack medans jag satt där och pratade med henne.
Hon var tvungen att hämta en lugnande tablett OCH dessutom att köra hem mig i sin egen bil. Åhh jag fick sådant otroligt dåligt samvete. Vad fruktansvärt jobbigt.

Det är tydligen så under insättningsperioden av medicinen att man får mer ångest.
Pia försöker fortfarande att övertyga mig om att det kommer att lägga sig och att jag kommer att bli bättre en vacker dag.
Just nu är jag väldigt väldigt skeptisk. Jag fungerar ju knappast i det dagliga livet. Hur ska det gå på jobbet? När kommer jag att kunna gå tillbaka till jobbet?
Jag vill inte bli en sådan person som har hamnat i arbetsmarknadens utkant. Bara tanken skrämmer skiten ur mig.
Min dröm att någonsin börja jobba som kriminalpolis igen tycks vara helt avlägsen.
Det här är ett helvete. Hade jag inte bara kunnat bryta mitt ben? Det hade gjort saken så mycket enklare.

The day after...

I natt var lite jobbigt. Vaknade mitt i natten och kände ångest, fast måttligt. Sedan hade jag väldigt livliga (mar)drömmar. Men inget konstigt enligt doktorn. Det ingår i vad som kallas för vanligt förekommande biverkningar.
Ärligt talat har jag varit med om ångest som var minst 100 ggr starkare, så det här var inte speciellt farligt.
Nu på dagen känner jag inget annat än trötthet och det kan jag faktiskt stå ut med.
Fick ett rejält panickanfall dock för en timme sedan. Så pass jobbigt att jag inte kunde få luft. Men jag tog lite oxazepam och sedan släppte det. Så länge jag inte får hallucinationer eller förvirring, då tycker jag att det är helt okej med medicinen. Men som sagt: jag har blivit väldigt skeptisk och jag får väl se helt enkelt.

Det blev ingen motion dock, men det är ingen fara. Det får jag ta i morgon eller i helgen.

Det viktigaste är att jag kommer att känna mig lite bättre. Kan inte vänta tills jag får skratta ordentligt igen, för det känns som att det var hundra år sedan.

Snart kommer Andreas hem och jag ser fram emot hans reaktion på överraskningen jag har fixat åt honom ( jag har annaskipperpyntat hans arbetsplats hihihi.. Han HATAR Anna Skipper ( inte som person, men han tycker att hennes syn på maten går för långt) och tycker att jag är så fånig som tycker om henne. Det blev ett annaskipperskrivbordsunderläg, en inramad bild av Anna Skipper med ett stearinljus framför. En Anna Skipperbild på hans mus. En Anna Skipperbild på tandborsten, på vågen och på hans kudde... Gud han kommer att bli såå arg WOOHAHA).

Helt otroligt förresten hur bra det går med de ändrade matvanorna. Fortfarande inte fått återfall, och till och med "fuskmaten" går bra. Funderar redan nu på vad jag ska unna mig till helgen. Den där 70% premiumchockladen gillade jag väldigt mycket. Den innehåller så mycket kakao att det faktiskt räcker med 25 gram. Och det är så himla himla gott när man dricker en kopp te till den.

See you later

Ikväll händer det.

Utan att jag vill lägga allt för mycket tyngd på det, vill jag bara berätta att ikväll då händer det. Ny medicin!! Jag försöker att inte vara allt för rädd, för då triggar jag igång förväntansångesten.
Jag får se det positivt: den som inte skjuter, missar alltid! Tänk om vi nu har hittat undermedicinen som får mig att må bättre? Det vore något!
I morse har jag varit på en till MRI-scan undersökning, vilket gick förvånansvärt bra. Ingen ångest den här gången.
Sedan har jag tagit en lugn joggingtur ( 30 minuter) och nu är det dags för lunch. Linser, sojabönor, keso, och hallon, blåbär med yoghurt. Anna Skipper skulle ha varit så stolt över mig!

Pizza till lunch...

Idag har jag varit hos psykiatern för en bedömning angående medicinering. Nu lät det lite mer hoppfullt. Jag ska få medicin ( allra lägsta dos, 5 mg) som jag ska ta tillsammans med lugnande ( oxazepam) OCH sömntablett innan jag går och lägger mig.
Detta kommer förhoppningsvis att innebära att jag kommer att somna förbi alla biverkningar.
Jag hoppas VERKLIGEN att det här kommer att fungera. Jag håller tummarna för mig själv hihi.
Efter psykbesöket var jag vrålhungrig och sugen på något varmt och gott till lunch. Såg inte fram emot att vräka i mig hårtbröd med lowfat ost, utan ville ha något ordentligt.
Då hittade jag en viktväktarnas pizza på affären: 310 kalorier?! Det var det värsta va? Och ojojoj vad god den var. Den var inte så stor, storlek barnpizza, men det räckte faktiskt. Jag skulle aldrig lyckas få i mig en jätte pizzeriapizza ( fast jag kan ju försöka någongång
;o)..).
To be continued......

See you

Boerenkool och köttbullar!

Än så länge har dagen varit lagom okej. Solen gjorde sitt bästa att titta fram, och jag har varit ute i en timme på en lugn promenad. Jag sprang ( gammal tant takt) i 40 minuter, vilket gick otroligt bra. Kändes som att jag "flög" med lätta steg.
Sedan stannade jag vid lill' bänken vid sjön och satt mig där med nosen i solen.
Där satt jag en halv timme. Det var till och med behagligt varmt. Är det verkligen våren som är på väg? Den efterlängtade våren? Vad underbart det skulle vara.

Hemkommen har jag städat, handlat, varit ute med hundarna och lagat mat: gårdagens boerenkool med en svensk touch: köttbullar. Enkel men god mat.

Var tvungen att ta oxazepam dock, kände att jag var på väg att få ångest igen runt kl 17.00. Jag vill så gärna slippa oxazepammen för att det är skräp, men ångesten gör att jag får väldigt svårt att andas och jag kan helt enkelt inte utan ( än).

I morgon blir det psykiaterbesök tillsammans med min terapeut. Där ska undersökas vilken medicin jag ska få NU.. det blir spännande :o(.
Psykbesök i morgon, då blir det medicinering fr o m onsdag...suck. Jag är så rädd för hur det kommer att bli. Fick ju akut avbryta medicineringen innan helgen pga biverkningarna. Gud de är så djävulska, de där biverkningarna. Jag visste inte ens att man kunde må så dåligt. Jag förvandlas till en zombie, får hallucinationer, blir verkligen LIVRÄDD för allt, känner mig förvirrad och allting är så mörkt.
"Men ta inte de där medicinerna helt enkelt!", nää tyvärr fungerar det inte riktigt så: jag känner nu att de är nödvändiga. Och jag ger mig inte förrän jag har provat allt.

Doei

Ett tungt lätt träningspass.

Idag har jag och Fia varit och tränat. Gud så hårt hon kör, helt otroligt. Jag kände mig jätte fånig med min minimala träning ( med kanske EN enda svettdroppe). Fast jag MÅSTE ta det lugnt. Har ju varit sängliggande under längre tid och jag vill inte hamna i samma fälla som förr.
Jag upplever fortfarande väldigt mycket ångest och yrsel när jag är på friskis. Och jag lyckas inte sätta fingret på om det här är förväntansångest ( eftersom jag har upplevt panik och ångest förut på samma ställe) eller om jag verkligen har problem med yrsel vid ansträngning. Det är jobbigt att vara vilse från sin egen kropp, usch. Jätte läskig känsla.
Men i alla fall: har jag promenerat / sprungit ( LUGNT) i 20 min och sedan kört styrketräning, så gott det bara gick. Också väldigt lugnt och hela tiden kämpande mot yrseln och andnöden.
Hur som helst har jag fått lite motion idag även om det har varit tungt ibland.

Nu måste jag gå till nästa projekt: maten. Jag får i mig alldeles för lite mat. Börjar till och med få panikångest inför maten när jag tittar på min tallrik(?!). Det är ju det värsta. Men det går ingen bra, för på vissa dagar får jag bara i mig mellan 600 och 800 kalorier, och det är ALLDELES på tok för lite.
Fia påpekade att jag hade gått ner mycket i vikt sedan vi sågs sist. Det kanske är så. Känner mig ju inte så helt stark heller.
Men idag går det bra: och jag ska bjuda mig ( och maken så klart) på en holländsk delikatess; boerenkool fast utan "rookworst" ( för det finns inte i Sverige).
Självklart kör jag den lowfatta varianten, ingen ost och bacon får vara med den här gången :0(.
Jag hoppas att kvällen och natten kommer att bli lugna. Igårkväll och natt var infernaliskt. Det vill jag inte uppleva igen.
Ojoj, tänk att jag ska få NY medicinering fr o m onsdag, å näää jag vill verkligen inte. Det är så hemskt. Vill inte bli zombie igen :0(.
Som sagt: jag är laboratoriumråttan och jag måste verkligen gå genom den här skiten tills vi har hittat de medicinerna som min kropp tål.
Inte visste jag att JAG var så känslig??!! Aldrig märkt något sådant i alla fall ;0).

Tot gauw.

Nu har vi varit och shoppat...

Jag har faktiskt en ganska bra dag. Känner mig någorlunda pigg. Har till om med varit ute på en lugn promenad OCH har sprungit i några minuter i väldigt väldigt lugn takt. Det kändes helt okej! Vad härligt att få lite uppmuntran inifrån.

Sedan har Andreas och jag varit och shoppat på Kista gallerian. Vi har upptäckt en klädaffär ( New Yorkers) som verkligen slår ALLT! Vilket utbud, och vilka priser. Helt otroligt.
Så många fina toppar, tunikor och klänningar; en riktig "Stefanie-butik". Hon skulle kunna gå omkring i flera timmar.
Jag kunde inte välja och köpte 5 toppar, priserna varierade mellan 69 och 89 K styck, VA???!!! Helt galet!!!! Super billigt.
Andreas köpte också t-shirts och en jätte schyst sommarjacka. Sedan var han väldigt hipp också för han köpte en sådan där scarf, som får honom att se väldigt cool ut (drägel). Det var väl dagens höjdpunkt.

Hur det går med vikten? Jag har nog inte gått ner i vikt ( särskilt mycket). Jag får faktiskt skylla på träningen. Men jag äter nyttigt och överskrider aldrig max antal kalorierna, så nää inget dåligt samvete för mig inte.

Nej, inte dessa mediciner heller :-(

Näähää det går inte med dessa mediciner heller. Biverkningarna håller på att ta kål på mig. Jesus, är jag den enda i hela världen som inte tål dem? Det verkar så i alla fall. Pia, min terapeut, är så helt fantastisk att hon har ringt några ggr under dagen för att kolla läget. Det är ju bra för då kunde hon själv höra att mitt tillstånd försämrades under dagen.
I samråd med psykiatrikern bestämde hon att jag per omgående måste avbryta medicineringen; IGEN! För det är inte första gången.
På tisdag blir det en mer utförlig undersökning för att se om det finns något som är lämpligt för mig att ta. För medicineras ska det, punkt slut!

Nya mediciner, nya chanser!

Nu har jag börjat med en ny medicin. Efter den första medicineringskatastrofen vågade läkarna inte längre ge mig antidepressiva. Men eftersom det gick succesivt nedåt ansågs ett nytt medicineringsförsök nödvändigt ändå, trots biverkningarna.
Nu har jag fått den absolut lägsta dosen som finns, 10 mg. Medicinen heter Citalopram.
Efter första tabletten känner jag redan att det här kommer inte att gå bra. Kroppen bara skriker ifrån; vill inte ha skiten! Pia, min terapeut, kommer från och med nu att ringa mig ett antal gånger per dag för att kolla hur det står till.
Om det är så att biverkningarna kommer att lägga sig efter några veckor och att allting kommer att bli lite bättre efter det, då tycker jag att det är helt klart värt det. Då kan jag faktiskt bita ihop ( hoppas jag).
Det blir spännande, och jag hoppas att det inte blir allt för förfärligt.
Träningen kan jag fetglömma, det finns inte en chans. Maten kan jag helt klart ha koll på. Fast känner jag min mage rätt, då kommer den att vara så pass upprörd efter medicineringen att jag måste tvinga i mig mat.
Lite tråkigt: jag vägar 8 hg mer än i måndags :0( . Det har ingenting med maten att göra, utan med att jag inte kan träna. Bah.

Superledsen

Kan inte förmå mig att göra någonting. Kroppen vill bara ligga och sova, sova, sova. Vad är det som är fel??

Blääää....

Fortfarande inte kapabel att träna. Håglös, tom, hopplös.
Får återigen nya mediciner för att se hur jag reagerar på dem.
Jag känner mig som en laboratoriumråtta vid det här laget.
Den 22:e mars har jag fått tid för hälsotest i Stockholm för att kolla lung-och hjärtfunktion.
Sedan har jag inte varit helt inproduktiv idag: jag har påskpyntat. Vad mysigt det blir med alla gula vårfärger.

Nu blir det halabaloo på kroppen!

Efter ett till läkarbesök hos min stackars doktor som inte förstår varför jag mår som jag mår, och varför blodtrycket faller som det faller, har en stor hälsokontroll satts igång.
Nu får jag hela paketet: hälsotest på cykeln med sladdar på bröstet, MRI-scan av ryggen, utförlig gynundersökning, binjureprov och,...det var allt tror jag.
Dagens blodprovsvaren var bra, visade ingenting konstigt. Inte ens sköldkörteln har misskött sig.
Jag blir nästan så desperat att jag vill ta honom i kragen och skrika: MEN VA FAN... HITTA NÅGOT NU DÅ!!!!
Men jag har tur som har en doktor som verkligen är engagerad att undersöka mig helt och hållet och inte bara skyller på psyket. Det kan man göra så fort alla eventuella kroppsliga fel är uteslutna. Men han tar mig på allvar och jag känner mig välomhändertagen, även om jag känner mig så himla fånig. Jag är så himla rädd för att jag har blivit en hypokondriker. Kan det vara så att jag inbiller mig allting? Det låter nästan helt omöjligt?

Idag hade jag och Fia tänkt att åka och simma. Men sedan slog det mig: tänk om jag svimmar i vattnet? Det är väl inte så önskvärt eller hur?
Hur dagen kommer att se ut, vet jag inte riktigt än.

Något positivt: veckans invägning: jag - 1.1 kg, Andreas - 0.7 kg.


To be continued.......

Solpicknick i snön!

Idag har solen visat sig! Det kändes som vår om man bara tittade på den blåa himlen. Fåglarna kvittrade och var glada.
Jag klev upp tidigt, fick först känna efter hur det stod till med dagsformen och bestämde mig att den var någorlunda okej.
Jag packade min ryggsäck med filt, termoser med té och kaffe, matlåda med kokta ägg och örtsalt, och 3 riskakor. Sedan återstod det bara att tvinga Andreas ur sängen ( kl 9.00!!!!! ALDRIG HÄNT!!). Men det gick ju ;-).
Sedan körde vi till Järvafältet, ett naturreservat i Norra Stockholm, tog en lagom lång promenad och satte oss sedan på en liten bänk med ansiktena riktade mot solen.
Jag kände hur D-vitaminerna började rinna genom ådrorna; härligt.
Så satt vi där, drack lite té och kaffe, åt ägg och riskakor, och babblade om precis ingenting. Känns att det var länge sedan att vi faktiskt tog tid för lite quality-time.
Tyvärr var jag fortfarande i dålig form; kunde bara gå i långsam takt och på tillbakavägen fick jag återigen ett svimningsanfall; fick hålla i Andreas´arm för att inte ramla.
Lite frustrerande att en sådan härlig promenad får ett sådant tråkigt slut.
Men det fick inte förstöra den sköna morgonen. Vi har verkligen njutit, av naturen, solen och varandra.

Då får jag väl försöka annaskippra mig pigg då!!

Känner mig fortfarande som en gammal rutten disktrasa. Försökt köra ett lugnt träningspass i morse, men det gick verkligen inte alls.
Gick på löpbandet ( 5 km i timmen) i 15 minuter. Fick hålla i stången för att inte ramla, var så yr. Sedan cyklade jag på lägsta leveln, men fick akut avbryta efter bara 4 min pga yrsel.
Sedan tänkte jag att jag i alla fall kunde ge alla muskler en liten omgång. Tog hälften av vikten som jag brukar göra men även det gick knappast.
Det känns helt hopplöst.
Efter friskispasset gick vi en sväng förbi hälsobutiken, där jag köpte en flaska Chi San, som Anna Skipper brukar rekommendera som uppiggande medel.
Vi får se om det hjälper.
Undrar vad som är fel på kroppen; får svaret nu på måndag. Jag slår vad om att det är sköldkörteln som behöver ÄNNU mer levaxin.
Hursomhelst måste jag verkligen friskna till så fort som möjligt, för jag blir helt vansinnig. Inte bara för mig själv men tänker framförallt på Andreas också. Vem vill ha en sängliggande fru som är helt inproduktiv?

Ingen inbillning.

Nu har jag varit hos läkaren. Känner mig både lättad och ledsen efter besöket. Lättad för att det inte var inbillning, men mer ledsen att kroppen inte sköter sitt jobb. Har blodtrycksfall som gör att jag får svimningsanfall. Som tur är hände det när jag var hos doktorn så han lyckades fånga det.
Nu vet jag i alla fall vad som är på tok, men det är inte klart än vad som orsakar trycksfallet. Förra gången att jag hade ett sådant lågt blodtryck var pga nedsatt sköldkörtelfunktion.
Lämnade blodprov återigen och svaren får jag på måndag.
Det suger big time att jag inte kan träna. Lugna promenader får jag ta och det ska jag försöka också.
Jag hoppas verkligen att jag snart är pigg igen, för jag saknar Friskis och jag saknar löpbandet och ännu viktigare; lilla Fia.

Sjuk??? Varning: många svordomar förekommer i denna blogg!

Ännu en dag att jag känner mig helt kass. Vad är det som händer? Nu är det fjärde dagen att jag känner mig så här och jag kan inte sätta fingret på HUR jag känner mig. Visst är det konstigt? Yrsel, håglös, yrsel, yrsel, yrsel, synrubbningar, ont i lungorna ( men inget hostande?!), svaga ben. Jag undrar om jag är sjuk eller om det är inbillning? Det är så knasigt alltihop. Jag litar inte längre på signalerna som min kropp ger mig, för alla medicinska undersökningar visade ju att de signalerna är felaktiga.
Jag märkte redan sedan tidigare att kroppen och själen är i obalans. Kroppen ger mig signaler som jag inte känner igen, precis som att det inte är min kropp. Allt det här låter fruktansvärt egendomligt, jag vet. Men jag kan inte utveckla det på ett annat sätt.
Doktorn hade sagt att jag kunde ringa honom när som helst i fall att jag mådde dåligt. Men det ska jag nog inte göra, för jag vet hur det kommer att gå; jag går dit för att jag tror att jag håller på dö, han undersöker mig ( EKG, blodprov, blodtryck) och han hittar ingenting. Och så visar det sig att allting är relaterat till panikångesten, inbillning med andra ord. Hur kan hjärnan spelar sådant spratt på någon så att det känns så otroligt äkta? Nej, fel sagt: så att det BLIR äkta? För jag känner mig ju så, det är fan i mig på riktigt, tyfuszooi. Det känns som att jag bara tar upp doktorns dyrbara tid som han kan spendera på någon som är sjuk på riktigt. Nu är det så att jag redan har ett planerat läkarbesök på fredag, så jag får väl ta upp allt det här då.
Förhoppningsvis kommer jag att må mycket mycket bättre vid den tidpunkt. För helvete jag saknar träningen. Kut kut kut! Jag får abstinens Hell and Devil.
Hur som haver så ska jag se till att jag tar hand om mig själv nu. Kanske det här är kroppens signal att den behöver vila ( jag vet inte?). Så det får jag väl göra då i så fall. Jag hoppas verkligen att det är det som kroppen behöver: vila. Eller försöker den lura mig igen vilket har hänt många många gånger förut? Suck suck...
Anyway, idag ska jag fortsätta läsa ur boken som jag fick låna utav Fia ( min lilla skyddsängel, som själv inte har det lätt men som hela tiden tar hand om mig): Alkemisten från Paulo Coelho. En bok med djupgång: känns lite ovant efter en stor dos Wallander ;-).

Önskar er allt det bästa!

Arrivederci

Nähä det går inte bra alls

Jag trodde helt fel när jag skrev att jag var lite piggare idag.
När jag var hos terapeuten kände jag redan att det inte gick bra alls; yrsel, hjärtklappningar och svettningar. Men då trodde jag att det skulle gå bra att träna ändå. Kanske att utsöndringen av lite endorfin skulle göra mig gott? Nope..det gjorde det inte.
Efter att ha cyklat i 15 minuter skulle jag springa 2 x 20 min på löpbandet. Efter 25 min´s löpning kände jag hur det högg till i huvudet, hur hjärtat verkade hoppa över några slag och hur jag var på väg att svimma. Så fort jag kunde tryckte jag på "emergency stop" knappen och gick direkt till omklädningsrummet. Jag ville bara en sak: att fly därifrån och åka hem.
Bilturen var riktigt tung och hemkommen kände jag att det inte skulle bli danspass ikväll.
Jag hoppas att jag har "ork" att vila upp mig ordentligt nu. Hur sjukt det än låter så tycker jag att det är fruktansvärt svårt att inte träna..mmm..kanske lite maniskt ändå?

Lite piggare!

Idag känner jag mig lite piggare än igår, då jag var tvungen att ligga i soffan / sängen hela dagen. Jag var så trött att så fort jag klev upp så kändes det som att jag kunde tuppa av när som helst. Bara att gå på toaletten kändes som en jätte uppgift. Som tur är har jag en underbar man som inte gnäller när han måste ta hand om allting ( hundarna, mat, handla osv).
Dessutom var jag fruktansvärt hungrig också. Inte så att jag var sötsugen men mer att jag hela tiden längtade efter vanlig näringsrik mat ( bröd, gröt, frukt osv). Jag har faktiskt gett efter suget för jag resonerade så att om kroppen skriker så pass mycket efter mat, då behöver den faktiskt få lite extra.
I morse visade vågen ännu 2 hekto mindre än igår, så det tyder väl på att mina misstankar var helt berättigade; förbränningen har ökat drastiskt.
Kl 10 har jag terapi. Jag ska ta en promenad dit ( ung 40 minuter) och på tillbakavägen "måste" jag göra en pitstop hos friskis för att jag ligger efter mitt löpningsschema ( och jag vill göra lite styrke också). Fast jag ska nog ta det ganska lugnt, för ikväll är det även danspass på friskis.
Mmm kom på att jag egentligen inte borde plita ner mina planer i min blogg, eftersom Andreas anklagar mig för att ha blivit "manisk" när det gäller träning och bantning.
Men om jag inte hade varit så fet då hade jag inte behövt bli så manisk, eller hur?!
Jag kanske ska skita i löpningen ändå, eller i styrken, eller AAHH jag vet inte. Vi får se vad som händer.

Utsliten.

Jag är så trött så trött. Har varit det i flera dagar nu. Jag vet inte vart det kommer ifrån. Jag kände mig redan utpumpad i fredags och sedan dess har jag inte lyckats vila upp mig ordentligt. Nu var det kanske lite ( väldigt) dumt av mig att köra det där tokträningspasset i lördags och promenaden igår, som borde ha varit en vilodag. Jag har försökt med små tupplurar på dagen men jag kan helt enkelt inte slappna av. Fan vad jobbigt. Tar det här helvetet aldrig slut?
Men igår gick jag och la mig kl 22 och jag sov som en stock till kl 7. Det är ju trots allt 9 timmars sömn. Och ändå...vad ska jag göra? Vad vill kroppen?

Nu till lite mera positiva nyheter. I morse var det invägningsdags; minus 2,2 kilo denna vecka. Nu är BMI´n verkligen närmare 25 än 30. Gud så skönt! Tänk att man har "fetma" när BMI´n ligger över 30, och tänk att jag har varit där. Holy mother of god, så hemskt. Men nu kan jag stolt säga att jag bara är "överviktig". Inte ens "gravt överviktig" längre.
Andreas gick ner 0.7 kg denna vecka. Hans vikt har nu kommit UNDER 90!! Härligt! Fast jag tycker att det är lite tråkigt att hans bilring är borta. Han får inte bli för mager.

Au revoir