Tufft!

Igår var vi på bio, Shutter Island. Verkligen en grym dock komplicerad film ( om man heter Marlies och är blond). Leonardo har återigen bevisat att han är en stor skådis, om ni har missat någonting och inte redan visste det.
Det var första gången att vi gick ut och det var inte lätt kan jag säga. Jag vet inte om det är så smart att gå på bio när man lider av paniksyndrom. Alla människor, det höga ljudet, den stora skärmen osv.
Fyra panikattacker fick jag stå ut med: hjärtklappningar ( 160 slag/min), darrande händer, känslan att förlora mig själv ( skumt) och svimningskänslor. Det var så hemskt att jag verkligen var på väg att springa därifrån, men paniken gör att jag blir förlamad och inte kan ta mig någonstans.. Lika bra kanske, att jag utsätter mig själv för det. Men det är tufft, fruktansvärt tufft. Snart pallar jag inte längre tro på att det kommer att bli bättre. Det är svårt att hålla hoppet uppe om jag får bakslag hela bloody tiden. Jag förstår inte varför det har blivit så, och jag förstår inte varför det inte går över. Det har gått 3 månader nu sedan första attacken, tar den här mardrömmen aldrig slut?
Ja, just nu känner jag mig väldigt förtvivlad, uppgiven, jag vet.
Asch....glöm det nu Lies. Bit ihop, du har varit med om så mycket så det här klarar du för fan!

Jag ska ut med hundarna nu och sedan blir det friskis med lilla Fia, som blir så smal att jag kallar henne för "sugrör".