Läget som det ser ut just nu.

I fredags fick jag äntligen kraften för att kunna ta mig till Friskis. Ett lugnt pass blev det för det känns väldigt tungt. Andfådd var jag som sjutton.
En halvtimmes powerwalk på 7 kilometer/timme på löpbandet, 15 minuter på motionscykeln, och sedan 20 minuter styrketräning.
Konditionen är verkligen helt freaking usel. Jag är glad att jag var så vältränad innan jag blev gravid för konditionen har försämrats med 99%. Styrkan har blivit så dålig så att det nästan är löjligt.
Jag fick ta bort antingen 5 eller 10 kilo av den vikten jag pressar i vanliga fall.
Men vet ni va, SKITSAMMA!!!. Det viktigaste är att jag faktiskt kan motionera igen. Även om det är väldigt lugnt, för för mycket ansträngning gör att jag mår illa igen.
Idag var jag också på mitt favoritträningsställe och körde 30 minuter på trappmaskinen, 20 minuter styrketräning och bålövningar.
Nu sitter jag hemma och känner mig väldigt nöjd faktiskt.
Känns bra att få tillbaka några av mina gamla rutiner i alla fall.
Vettskrämd blev jag när jag stod på vågen igår och konstaterade en viktökning av 4 kilo fläsk..JÄKLAR!
Men tack och lov mår jag inte så fruktansvärt illa längre vilket jag gjorde mellan vecka 6 och 10. Nu befinner jag mig bara i en period där allting är äckligt och det är väldigt svårt för mig att sammanställa måltider.
Det blir otroligt underliga kombinationer, till exempel pasta med isbergsallad.
Jag vet att jag aldrig skulle äta något sådant i vanliga fall. Men just nu är det det bästa jag vet...

Ultraljud nästa vecka...brrrrrrrrrr...

Osannolikt stor..

är min mage..

Lika stor nu i vecka 11 som den var efter 16 veckor vid den första graviditeten.
Experterna säger att magen växer fortare när man har varit gravid förut men så pass mycket hade jag inte räknat med.
På jobbet har jag på mig tjocka stora tröjor och alldeles för stora byxor så att det inte ska synas. För offentliggöra vill jag inte än. Allt möjligt kan fortfarande hända..

Håller tummarna för den 28:e februari då vi ska på ultraljud..

Idag har varit en plågsam dag. Jag jobbade en lång dag, var apatiskt trött ( försov mig efter att min lunchtid hade gått ut..men mina kära kollegor lät mig få ligga kvar i soffan :-), och jag har varit VRÅLhungrig men kunde inte äta något eftersom jag mådde så illa.. Japp, bara någon som har varit gravid någongång förstår att hunger och illamående faktiskt kan gå hand i hand.

Nu är klockan 19.00...dags att gå och lägga sig!

Vilken dag...

och den började igår kväll.

Tidigt på kvällen meddelade maken att han inte skulle vara "tillgänglig" under hela kvällen. När en man säger så, betyder det: Jag ska göra något fruktansvärt tråkigt med mina killkompisar som antingen innehåller leka med saker med sladd eller datorspel. Det var det sistnämnda som gällde.

Jag fick roa mig med en tjejfilm. Det blev Julie & Julia, med Meryl Streep. En härlig feel good film som jag rekommenderar till alla.

Eftersom hela filmen handlar om bakning och matlagning blev jag väldigt sugen på något gott, hembakat alltså.

Inom en halvtimme hade jag bakat en chokladtårta och jag lyckades trycka i mig två stora bitar av den.
Gud straffade med en gång och jag kräktes upp allting inom 20 minuter efter förtärandet.

Idag fortsatte jag med trenden av onyttigheter. Det blev: hamburgare med pommes frites, en bit chokladtårta, två Piggelins, salamikorv och 3 mini brownies.

Efter att jag hade satt mig i fåtöljen, proppmätt och äcklad av mig själv, kom jag på att jag inte hade ätit en enda vitamin under hela dagen, så en apelsin och smoothie på yoghurt, mjölk och röda bär blev det.
Jag känner mig så äcklig just nu. Fet och rund..

Magen börjar puta ut LITE grann. Är i vecka 10 nu så det är inte bebisens förtjänst att magen växer.
Hursomhaver börjar mina jeans bli väldigt tajta nu pga magen och viktökningen :((((.
Nu går jag omkring i Andreas brallar, som fortfarande är alldeles för stora, tack och lov.
Kanske dags att börja köpa ett par mammabrallor så att jag kan bli fetare utan att jag får allt för dåligt självförtroende.

Jag vill ha rutin i mitt liv!

Jag vet, jag vet, jag borde inte klaga. Och det är egentligen inte det jag gör.
Just nu är det jag saknar mest i mitt liv; rutin. De rutinerna som jag hade lyckats att bygga upp för ett år sedan för att kunna överleva panikångesten. Dvs, kliva upp, jobba, måltider, mellanmål, träning, sova, allting på bestämda tider. Samma sak, varenda dag. Det fick mig att må bra.
Av de rutinerna finns ingenting kvar. Inte konstigt så klart, när jag antingen mår illa eller är vrålhungrig hela tiden. Det är två extremer jag får stå ut med just nu. Antingen mår jag så illa att jag inte får i mig någonting alls, eller så kurrar magen jämt och jag kan ignorera det till en viss gräns, men till slut börjar jag bli väldigt yr och då MÅSTE jag äta. Och tror mig, det är inte så att jag medvetet inte unnar mig mat. Men jag kan bli vrålhungrig bara någon timme efter en stor måltid.. Rent teoretiskt är det omöjligt för kroppen är inte i behov av energi. Jag gör mig inte heller av med energi. Motion har jag inte alls och det gör mig orolig. Motion är viktig framförallt under en graviditet.
Som jag skrev tidigare oroar jag mig för min viktuppgång för den är för mycket och för fort. Förra veckan hade jag gått upp 2.5 kilo. Den här veckan vågade jag inte ens väga mig.
Om två veckor har jag en tid hos barnmorskan och då ska jag ta upp det. En för snabb viktuppgång är inte bra, varken för barnets eller för mammans hälsa.
Igår lyckades jag hålla mig ganska bra till att inte äta oftare än varannan timme. Men i natt gick det åt skogen. Magen vrålade att den ville ha mat och jag kunde inte stå emot längre. För om jag ignorerar dessa signaler kommer illamående som ett brev på posten och får jag hänga med huvudet i hinken i stället. En macka med smör blev det.
Jag hoppas verkligen att magen stabiliserar sig snabbt så att jag kan återgå till mina gamla vanor så att jag kan få kontroll över viktuppgången. Det här är en högriskgraviditet och jag vill, kan och får inte riskera barnets liv genom att få diabetes eller blodproppar. Faannn också, bara när jag tänker på att det här kan gå fel gör att jag fastnar i panikkänslor. Denna rädsla bär jag med mig varje minut som går, den lämnar mig inte ifred. Den håller mig vaken på natten.
Jag undrar om jag någonsin lär mig att njuta av graviditeten.

Om jag inte kan komma till Holland, får Holland komma till mig..

Ååå jag har så länge varit så himla sugen holländska "kroketten". Friterade kroketter med ragu på nötkött inuti.. så himmelskt gott.
Idag pallade jag inte längre. Jag letade reda på receptet på internet, handlade ingredienserna och gjorde egna hemmagjorde "rundvleeskroketten". Tack och lov fick vi en liten fritös som bröllopspresent av våra goda vänner Bonnie och Fredrik....Vad de är goa, de anade visst att jag skulle sakna det holländska köket förr eller senare. För en holländare har som motto: "det finns INGENTING som inte kan friteras!". Och så är det.

Här kommer en bild på en av de goda kroketterna som jag gjorde:

När ska det bli bättre?

Att åka in till jobbet är rena tortyren. Åka buss, alla dofter, trångt, varmt..
Jag vet att jag inte får klaga men man får faktiskt tycka lite synd om sig själv nu och då.

Den här graviditeten är inte alls som den förra. Visst, då mådde jag inte heller helt hundra, men nu är jag riktigt sjuk. Jag mår så illa att jag nästan svimmar.
Det enda som dämpar illamåendet lite grann är att äta kontinuerligt. Resultat: jag har gått upp 2.5 kilo. INTE BRA!! Det är för mycket, för fort. Jag måste ha bättre koll från och med nu.

Konditionen är också helt borta. Jag kan inte gå fortare än snigeltakt för att inte bli helt andfådd.. Märkligt med tanke på att jag i vanliga fall kan springa 1.5 mil med ett finger i näsan ( nää detta ordspråk har man inte i Sverige ;o).

När jag klev upp i morse för att gå till jobbet kände redan att det inte skulle gå bra. Men jag hoppades att illamåendet och yrseln skulle gå över efter ett tag. Men efter en halvtimme på jobbet, gick det verkligen inte längre och så åkte jag hem igen.. Känns lite fånigt att åka tre timmar sammanlagt för en "halvtimmes arbetsdag".

När jag kom hem kände jag att kroppen trånade efter nötkött och grönsaker.. ( kan det bero på järnbrist??).
Jag är helt övertygad om att kroppen varnar om näringsbrister under graviditeten. Viktigt att man lyssnar på de signalerna!
Jag handlade utskuren biff och en påse med wokgrönsaker och tillagade en härlig lunch.
Det känns mycket bättre nu. Ligger i sängen, stänger av mobilen och ska sova hela eftermiddagen känner jag.

Efter sista ultraljudet har Andreas och jag döpt fd Risgrynet till Stompje, pga små stumparna som ska bli armar och ben.

  

Stompje är en kaxig liten bebis som ställer till det för mamman!

Jävla panikångest...

Sen igårmorse har jag intalat mig själv att det var kört, att fostret hade dött. Jag hade nämligen fått för mig att graviditetssymtomen hade försvunnits.

Lite bakgrundsinformation:
I fredags pratade jag med en kollega som hade haft ett missfall i somras när hon var i vecka 9. Hon började misstänka att någonting var fel när hon helt plötsligt inte mådde illa längre.
Inte bra att för en som har panikångest och inbillningssjuka att lyssna på sådan information..för då kan man ge sig fan på att man ska övertyga sig själv om att bli drabbad av samma.
Och så blev det..
Min övertygelse blev så stark att jag var 100% säker på att allting var över.
Klockan 13.00 idag hade jag min terapistund hos Pia och när jag klev in i hennes kontor började jag storböla på en gång och sa: det är över, fostret har dött.
Pia sa direkt att vi, tillsammans, skulle gå till gynekologen för att begära ett ultraljud och så gick vi dit, jag och min terapeut ( hur ovanligt är inte det?).
När jag satt där i gynekologstolen räknade jag redan med att vi skulle behöva göra en missfallsplanering och jag sa till gynen: "visst har den dött!". "Nej du, fostret är hur friskt som helst. Hjärtat pulserar och det flaxar på armstumparna".
"NEEEEJ det är omöjligt, den har dött??!!" Men sen fick jag ännu ett "nej" från gynen..
Och så tittade jag själv och fick se det lilla undret. Hade vuxit från 7 mm till 15 mm på en vecka. De små stumparna som ska bli armar var jätte tydliga och hjärtat slog för fullt. Jag var helt chockad, det var inte alls det jag hade räknat med. Jag fick med mig ett foto som jag visade för Pia som satt i vänterummet.


Enligt beräkningarna har det gått 8 veckor + 1 dag nu. Beräknat förlossningsdatum 13 september.

Pia var inte förvånad och sa att jag har lärt mig själv att stänga av känslorna. Jag har omedvetet hittat en metod att blockera signaler som kommer från kroppen.
Och jag börjar verkligen fatta nu att det är sant..
Ultraljudet var för en timme sen, och illamåendet är tillbaka. Fick kämpa för att få i mig mat.

Kroppen och psyket är två fascinerande saker.

Jag vet att det fortfarande är väldigt tidigt och att man inte får vara för glad. Men de som läser min blogg vet redan om graviditeten och det skadar inte att skriva av sig lite.

Här kommer två ultraljudsbilder. Den till vänster är fostret vid 6 veckor och till höger har det gått 8 veckor.

.....

Illamående dygnet runt, yrsel, svimningskänsla, utmattad, grinig, rädd, ångest, orolig, moodswings, orkar inte göra någonting....och ändå lite lite hoppfull att det kommer att gå bra den här gången...
Jaha, så känns det att vara gravid (efter några missfall...)