Vår älskade Bobbie

I morse gick vår älskade lilla Bobbie bort, helt oväntat.
Jag hittar inga ord som kan beskriva smärtan. Vi är helt förkrossade och kommer att sakna henne så att det gör ont. Förhoppningsvis ses vi varandra igen om många år.

Vila i frid, min lilla älskling. Du är bäst.

Notch-ultraljud & Bobbie

I morse har vi varit på notchultraljudet. Blodflödet är bra och barnets tillväxt ligger inom kurvorna.

Tyvärr kan vi inte känna oss riktigt glada. Visst är det jätte goda nyheter men nu är det så att våran lilla vovve, Bobbie, är väldigt sjuk.
I måndags började hon helt plötsligt att flåsa kraftigt och krampa med magen. Sedan dess har hon blivit allt mer håglös. Igår ville hon inte äta och kunde knappast stå på benen.
Vi åkte in på djurkliniken där hon röntgades. Det syntes mycket avföring på bilden och därför blev diagnosen "förstoppning" och "magknip". Undersökningskostnaderna gick på 3500,-...!!!
Hemkommen ville hon fortfarande inte äta och även efter att hon har fått laxeringsmedel i flera omgånger, blir hon inte bättre. Hon andas kraftigt jämt och det märks att hon verkligen lider.
Det är så hemskt så hemkst att se att vår lilla älskling har så ont.

I morse ville hon fortfarande varken äta eller gå ut.
Eftersom vi skulle in på sjukhuset var vi tvungna att lämna henne ensam under två timmar. Andreas har haft kontakt med veterinären igen och enligt honom måste vi fundera på om vi ska lägga henne med dropp, men han poängterade att vi skulle FUNDERA på det, eftersom Bobbisen inte är försäkrad.
Om lite röntgenbilder och en diagnos på förstoppning går på 3500,- kan man tänka sig hur räkningen kommer att se ut när hon ska bli inlagd på djurkliniken.
Självklart gör vi allt för henne men den ekonomiska biten spelar också roll och vi har inte de resurserna. Det är så himla tråkigt och sorgligt att sådant är avgörande i det här fallet.
I alla fall har jag tvångsmatat henne vid det här laget. Jag har stoppat in sprutor med buljong i halsen på henne och har tryckt in mjukfoder djupt i munnen så att hon är tvungen att svälja.
Som tur är dricker hon på eget bevåg. Det är ett bekymmer mindre.
Vi  avvaktar och ser hur hon reagerar på maten och hoppas att det gör henne lite piggare.

To be continued.

Behov att boa mig

Japp jag tror att alla gravida "lider" av ett stort behov att boa sig.

I morse satte Andreas och jag ihop den barnvagnen som vi fick för två år sedan av min kompis Melanie när jag var gravid med Vidar. Tyvärr har han aldrig fått ligga i den.

Vilken härlig känsla det är att ha den stående i vardagsrummet. Även om det fortfarande är 3.5 månad kvar tills den lille krabaten kommer.

Sen tyckte jag att det var dags för en bilduppdatering. Är 24 veckor gravid nu och måste tyvärr erkänna att jag redan har gått upp 11 kilo. Jag fick en smärtsam chock när jag klev på vågen häromdagen.
Ursäkten är att jag under en längre period inte har mått bra psykiskt och tyvärr brukar det gå ut över mina matvanor. Nu har jag dock skärpt mig ordentligt och äter bara väldigt nyttigt.
Jag har även köpt ett månadskort på friskis och har börjat träna flera gånger per veckan.
Mmm..funderar på om man kan kalla det för träning. Jag kan säga så här; jag är där och styrketränar lite grann och jag ställer mig på trappmaskinen som jag kör på allra lägsta nivå. Inte det minsta lilla ansträngande, men jag är ute bland folk och får i alla fall lite motion. Det känns jätte bra.




















Nu är det bara tre dagar kvar tills notch-ultraljudet!!

Så stolt kan man vara som mamma.

Att få/ha barn framkallar känslor inom en som man aldrig har fått uppleva tidigare. Känslor av kärlek som är så överväldigande att det gör ont i kroppen.
Och även om lille mannen inte är bland oss alla än, så är han det för mig. Än så länge vet jag inte hur han ser ut, hur han är som människa, hur han doftar, hur han låter, men jag vet, att han är en enastående unik människa och jag är så sjukt stolt över honom.

Så liten som han är får han min mage att dansa, från vänster till höger, upp och ner, helt otroligt! Andreas har äntligen också fått se det för annars visar han bara upp sina konster för mig.

Även om jag aldrig har sett honom, så vet jag att han har en gigantisk styrka inom sig som kan ta honom långt i den här världen. Jag kan inte vänta tills han är här...

counting the days

Räknar dagarna / minuterna / sekunderna inför den 25:e maj då vi får ett notch-ultraljud.
Det är ett ultraljud som kartlägger blodkärlen i ljumsken, livmodern och placentan och för att se om det inte finns blodproppar.
Vår första pojke dog på grund av hemska blodproppar som jag fick i placentan, utan att jag märkte någonting.
Ni förstår att det här så kallade notchultraljudet är som en milstolpe för mig / oss. Innan dess känner jag inte att jag kan slappna av och njuta riktigt, även om jag kan ha mina bra stunder. Jag MÅSTE klara det här ultraljudet....

Pojken sparkar och studsar omkring i magen. Jag vet faktiskt inte vad han håller på med, för i skrivande stund studsar magen från vänster till höger. Det verkar vara party därinne. Han sparkar så hårt att till och med Andreas har kunnat känna honom på utsidan. Det är ganska ovanligt med tanke på att jag inte är så långt gången än ( 23 veckor).. Din mamma är så stolt över dig, min store starke gosse.

Gigantisk mage

Pojken är stor och stark, mamma är bara stor..