Vissa bilder MÅSTE man dela med sig..

Panikångest

I måndags gick det inget bra när jag åkte in till jobbet. På tunnelbanan från Mörby C till T Centralen kände jag att paniken var på väg att smyga sig in i min hjärna. Det blev allt svårare att andas, och till slut kom den fruktade ytliga andningen som leder till hyperventilation om jag inte lyckas kontrollera det.
Jag kände att fullständig panik var på gång, vilket gjorde att jag fick ännu mer panik för jag ville ju inte få det bland alla främmande människor.
Det var riktigt jobbigt att få luft, trycket över bröstet var rejält men tack och lov började jag aldrig hyperventilera för tunnelbanan hann framme till T Centralen i tid.
Så rädd för att hamna i samma sits som förra året. Ringde till psykiatern och hon tycker att jag måste trappa ner från 75% till 50% tills jag är helt panikfri och sen kan jag trappa upp igen. Och jag var så glad att jag precis hade trappat upp :o( men förstår samtidigt att det är viktigare att vara ångest- och panikfri för barnets skull.
Igår samma sak på tunnelbanan. Men jag lyckas aldrig sätta fingret på om det är panikpanik, eller om det är förväntanspanik ( eftersom jag inte ville hamna i samma situation som dagen innan. Det kan ju också utlösa en attack).
Mina kruckor är borttagna: i fall av en panikattack får jag klara mig alldeles själv för oxascand är finito. Det får jag inte ta nu att jag är gravid.
Sen, när jag väl är på jobbet går det mycket bättre. Än så länge har jag inte haft panik på jobbet. Jag känner mig bara helt utpumpad när jag är där för en panikattack suger all energi ur en.

Nu på fredag ska vi på samtal med doktor Margareta Nyman, som är expert på allting som har med tromboser att göra. Jag har redan gjort en frågelista men jag är helt säker på att det kommer att poppa upp fler frågor.

Anyway, idag har jag ledigt, förutom terapien kl 13. Eftersom jag hostar och är snuvig tyckte jag inte att det var så smart att gå på yogapasset och störa alla under meditationstunden. Tror inte att det uppskattas.
I alla fall har jag tänkt att jag ska motionera. Antingen ute ( beroende på vad det är för väder) eller på friskis.

Igår var det semmeldagen! Jag åt en riktigt god semla från konditoriet "Sockerbagaren" på Hantverkargatan på Kungsholmen. De kan jag rekommendera till alla.

Jag tog det mycket hårdare än jag trodde

Beskedet jag fick i fredags har knockat ut mig totalt. Ett rejält bakslag med panikattacker och fruktansvärt ångest.
Just nu vet jag inte hur jag ska ta mig genom helvetet, vetande att det finns en risk att förlora bebisen igen. Jag klarar inte av att begrava ett till barn, det överlever jag helt enkelt inte.
I morgon ringer jag till läkaren på mödravårdcentralen som är specialiserad på detta område och jag vill ha ett långt samtal så att jag kan ställa alla frågor som poppar upp.

Tillverkat i Krister och Mariannes gästrum........

Äntligen har vi fått se lite mer av det lilla undret som bor i min mage än bara en prick med två flaxande stumpar. En riktig bebis såg vi framför oss på skärmen som studsade och sparkade med benen och slog med armarna.
Hjärtvärmande var det att se vår lilla ättling sprattla omkring.
Testet var bra, inga kromosomavvikelser ( Down syndrom) konstaterades. Vi lämnade sjukhuset i euforisk stämning..

Men det varade inte länge för när jag slutade jobba klockan 18.00 såg jag att jag hade ett meddelande på min telefonsvarare. Det var doktorn på specialistmödravården på sjukhuset som ville komma i kontakt med mig för "att prata om en sak". Så klart blev jag jätte nervös men jag fick vänta tills dagen efter för att kunna prata med henne.
Idag, 09.30, ringde hon mig på jobbet och meddelade mig att det hade hittats avvikelser in mitt blod. Det handlar då om en genetisk avvikelse som innebär att jag har ökad risk för att bygga blodproppar. Denna ökade risk innebär att jag måste genomgå ännu fler undersökningar på sjukhuset.
Inte nog med det; jag måste ge mig själv injektioner varje dag så att blodet ska förtunnas ännu mer.
Jag går redan på trombyl, en blodförtunnande medicin, men det är tydligen inte tillräckligt.
Sedan undrade hon om jag kunde komma direkt till sjukhuset, vilket vi så klart gjorde.
Där fick vi sprutan demonstrerad, och ärligt talat; jag är absolut inte spruträdd, men jag tyckte ändå att nålen var rätt så stor :(. Men det kommer naturligtvis att lösa sig. Andreas har lovat att han också ska lära sig att ge mig sprutor,..han som är superrädd för sprutor.
Här får ni se nålen:

Jobbigt, för så klart vill man ju höra att allting är bra och nu är det ännu en sak som tillkommer.
Men å andra sidan har de väldigt bra koll på mig och vi blir otroligt välomhändertagna.
Man kan inte annat än att hedra svenska sjukvården för den är helt fantastisk!