Svampplockning!

Japp, då är det snart höst igen då. Snarare sagt; när man tittar ut ur fönstret så ÄR det höst.
Mamma Rigmor ( svenska mamman) och jag skulle åka ut för att plocka svamp.
Förra året hittade vi ett perfekt ställe lite utanför Åkersberga mot Vallentuna.
Man kör upp på en privatägd väg och sedan kan man parkera där längs vägkanten. Rigmor varnade att en tant hade skällt ut henne och hennes kompis en gång när de körde där för att plocka svamp och hotat med att låsa bomen till den privatägda vägen.
Men vi bestämde oss för att ta risken och vi trodde väl att: "Inte ska de låsa in oss!".
Ganska direkt efter att vi hade lämnat bilen hittade jag en stor gul kantarell. Det var lovande, så vi försvann rakt in i skogen med förväntansfulla blickar riktade mot marken.
Bobbie följde med så klart och var alldeles glad.

Nope, hittade inga fler kantareller. Den stora jätten som jag hittade var den första och den enda i hela skogen verkade som.

Det stod i och för sig i tidningarna häromdan att svamparna är fördröjda pga torkan.
Det är bara att vänta i några veckor till då.

Efter en picknick, kafferast och 2.5 timmars promenad genom skogen bestämde vi för att låta det vara, och så gick vi tillbaka till bilen.

På väg över den smala skogsvägen, passerade vi en bil med en kärring som hånlog mot oss. Hmm nu blev jag väldigt misstänksam och fruktade att hon hade låst in oss.
När vi kom fram så var bomen stängd.. Det var alltså hon..BITCHEN!!!

Gud, paniken slog till...vad ska vi göra??

Mittemot bomen låg en bondgård. Med svans mellan benen drog jag dit och berättade att vi stod inlåsta bakom bomen och jag frågade om hon visste hur vi skulle kunna ta oss ur.
Nej, självklart visste hon inte. Hon tipsade oss att vända bilen och köra tillbaka för att fråga ägarna ( med skamröda kinder).
Rigmor och jag var överensa om att vi fick ta utskällningen om vi bara lyckades komma ut därifrån. Men sedan ringde mamma sin kompis som berättade att vänner hade varit med om samma sak.

Det var bara att vända bilen så kunde man fortsätta på skogsvägen, sedan en bit genom skogen och så kommer man ut på en väg. Självklart ville vi utsätta oss ( och vår nya Saab!) för en riktig terrängtur. Allt är ju bättre än att köra till dem som har låst bomen för att sätta sig på knä och be om ursäkt. Det känns så himla dumt.

Okej då! Då kör vi!

Skogsvägen var bokstavligen en SKOGsväg. Jätte smal, med gropar och djupa diken längs kanten. Och så klart sjönk bilen med båda bak- och framhjul i diket: "HELVETE".
Rigmor gick ut och gav anvisningar: "några millimeter till höger, NEEJ STANNA! Några millimeter till vänster. STANNA!". Gud, jag visste inte hur vi skulle klara det här.

Men sedan var det bara att "stänga ögonen", "be" och "köra"!

Vi fortsatt genom skogen tills vi mötte en familj som var ute på en promenad.
Jag tänkte att jag skulle utnyttja det faktum att jag är utlänning. Alltså med ännu större brytning på svenska, blandad med lite engelska, lipade jag, med tindrande ögon, att vi hade kört vilse, inte visste var vi var och att vi behövde hjälp med att komma till en asfalterad väg.
Det är alltid bättre än att säga att vi, utan tillstånd, hade kört in på en privatägd väg, eller hur?
Oj nu får jag dåligt samvete över att jag utnyttjar de hjälpvilliga svenskarna haha. Fast Rigmor tyckte att det var en bra idé även om hon inte vågade ge sig ut ur bilen ( skämdes hon??).

Men, i alla fall fick vi hjälp och till slut kom vi ut på den asfalterade vägen till Åkersberga. Vilken lättnad och vilket äventyr.

Men det allra bästa var att vi slapp åka förbi kärringen för att vädja om att få koden till hänglåset.
Nu funderar jag faktiskt på att hämnas på henne, jag köper ett hänglås och cyklar dit i natt för att låsa in henne. MOEEWAAAHAAAAAA..DÄR FÅR HON!!

Alltså: mycket adrenalin för en enda kantarell.