Läste mina gamla bloggar ...

....frän början av året, när jag mådde sämst.

Tycker att det var konfronterande att läsa om allt elände igen. Det var som att jag upplevde allt om och om igen.
Jag kommer faktiskt ihåg att jag mådde mycket mycket sämre än jag vågade skriva om i bloggarna. Jag såg att jag försökte intala mig egenskaper såsom positivitet och optimism, medans jag kände tvärtom. Så sorgligt.

Även om det fortfarande går mycket dåligt känner jag ändå att det går framåt och att det i alla fall har förbättrats sedan några månader tillbaka.

Nu har jag varit sjukskriven i 9 mnd och känner själv att det tar väldigt lång tid.
Jag vet att folk gärna vill höra att allting känns mycket bättre nu, för det är det man förväntar efter en sådan lång period av sjukdom.
Tyvärr måste jag vara ärlig och säga att det här är bara början av läkningsprocessen.
Jag har inte fattat hur sjuk jag var, förrän nu.

Hursomhelst ska jag börja med medicinsk yoga i morgon. Min doktor har skickat ett skriftligt recept till mig och jag bokade in en tid idag.

Bloggarna som jag skrev handlade framförallt om min kamp mot kilona. På slutet av mars skrev jag att jag nästan hade nått målvikten. Ojoj, vågar inte skriver det här men nu vägar jag faktiskt 10 kilo under min dåvarande målvikt.
Det är mycket som har hänt, mycket jag har uppnått.

På jobbet går det si så där. Det går väldigt upp och ner.
Men jag har hittat en ständigt återkommande faktor i alla fall och det är att jag alltid mår dåligt på morgnarna och när jag sätter mig för att vila.
Det är oftast då panickattackerna slår till. Så hemskt, för jag känner att jag inte vågar säga till mina kollegor att jag mår dåligt, för att jag skäms för mina besvär.
Så jag låtsas om ingenting eller så låser jag in mig på toaletten.

Jag vet inte hur jag ska klara av att jobba 100% igen.
Än så länge jobbar jag fortfarande på 50%. Det rekommenderades av doktorn också med tanke på att det fortfarande går så segt.

På jobbet begår jag misstag efter misstag. Allvarliga också: delar ut fel medicin, glömmer att låsa in intagna, blandar ihop all information.
Men det värsta är att jag själv inte alls förstår var misstagen kommer ifrån. För i mitt minne är jag helt övertygad om att jag inte har handlat fel, för JAG BRUKADE ALLTID HA HUNDRA PROCENT KOLL på allting. Jag var så himla strukturerad och hade stenkoll. Och nu? Jag känner mig som en säkerhetsrisk på avdelningen.

Funderar allvarligt på jag har demens. Varje gång en kollega eller jag upptäcker att jag har glömt bort något, eller gjort något fel, blir jag så himla ledsen. Då känner jag en förtvivlan som inte går att beskriva i ord. Jag kan inte acceptera den jag är nu.

I morgon har jag terapi och jag känner att jag måste prata med Pia om det här.
Kan det vara att jag har problem med minnet? Är det pga depressionen eller något annat?

Psykiatern ville att jag skulle fråga husläkaren om jag hade ätit en viss typ av medicin eftersom jag nyss har förbrukat det sista alternativet av antidepressiva som finns på marknaden. Så hon undrade om jag redan hade ätit sertralin och om det inte var fallet ville hon sätta in den.
Jag var HELT övertygad om att jag INTE hade ätit sertralin och att vi kunde prova denna medicin. För den jag äter nu, ger återigen problem med biverkningar.
Hos husläkaren visade sig att jag VISST hade ätit sertralin och att jag fick så pass allvarliga biverkningar att han blev orolig för mig. Det var exakt så han sa: orolig!
Han beskrev mina biverkningar: stela muskler och krampor, oregelbunden puls, svimningar.
Det var som att han pratade om någon annan. Jag har absolut inget minne av att jag har känt mig så och att jag har tagit den där medicinen.
Fruktansvärt otäckt.

Det är därför jag drar slutsatsen en gång till: jag har varit / jag är mycket sjukare än jag trodde att jag var, och jag måste börja ta hand om mig själv ( Pia's ord!!).