Mysig bild

Bara en mysig bild av Bobbie som har lite problem med att hålla tungan inne..

Nala

Idag gjorde jag vad jag har velat göra för väldigt länge sedan. Ett försök att göra en teckning av Nala, min galna och saknade malinois.

Jag valde att rita henne i den ställningen man oftast såg henne; "dansa Merengue!!".
Alltså; hon brukade kasta sig i gräset med en judo-volta. Sedan svängde hon med höfterna från vänster till höger, vänster, höger, vänster, höger....

Härlig vovve...saknar henne som tusan.. Det gör ont..

Va kul....

...att Stefanie äntligen vågade skriva en blogg på svenska. Den var suverän! En mycket duktig kompis jag har.

...att jag har STORRRRstädat idag. Det tog mig fyra timmar men ALLT är gjort. Utrensning av avlopp inkluderad.

...att gårdagens yogapass var så skönt. Ser fram emot morgondagens yogapass, som börjar kl 10.00.

...att Andreas verkar vara på lite gladare humör.

...att vi äntligen fick ner julgardinerna och bytte ut dem mot turkosa.

...att jag körde ett rejält träningspass på friskis idag och att jag sprang en bra tid på löpbandet.

...att jag inte har haft panikångest idag ( än så länge).

...att en till person visar intresse för min blogg ( välkommen Chili, kul att träffas).

...att jag ( huh?) fortfarande motiverar andra till att ändra sina matvanor.
Jag fick ett meddelande från Tilly att både hon och Thea har börjat med bantningen. Melanie har redan gått ner 4 kilo.

Tänk...att JAG någonsin skulle motivera andra?! Det låter ju helt vansinnigt.


Nu är det dags för Andreas´ köttbullar, mumss.

Läste mina gamla bloggar ...

....frän början av året, när jag mådde sämst.

Tycker att det var konfronterande att läsa om allt elände igen. Det var som att jag upplevde allt om och om igen.
Jag kommer faktiskt ihåg att jag mådde mycket mycket sämre än jag vågade skriva om i bloggarna. Jag såg att jag försökte intala mig egenskaper såsom positivitet och optimism, medans jag kände tvärtom. Så sorgligt.

Även om det fortfarande går mycket dåligt känner jag ändå att det går framåt och att det i alla fall har förbättrats sedan några månader tillbaka.

Nu har jag varit sjukskriven i 9 mnd och känner själv att det tar väldigt lång tid.
Jag vet att folk gärna vill höra att allting känns mycket bättre nu, för det är det man förväntar efter en sådan lång period av sjukdom.
Tyvärr måste jag vara ärlig och säga att det här är bara början av läkningsprocessen.
Jag har inte fattat hur sjuk jag var, förrän nu.

Hursomhelst ska jag börja med medicinsk yoga i morgon. Min doktor har skickat ett skriftligt recept till mig och jag bokade in en tid idag.

Bloggarna som jag skrev handlade framförallt om min kamp mot kilona. På slutet av mars skrev jag att jag nästan hade nått målvikten. Ojoj, vågar inte skriver det här men nu vägar jag faktiskt 10 kilo under min dåvarande målvikt.
Det är mycket som har hänt, mycket jag har uppnått.

På jobbet går det si så där. Det går väldigt upp och ner.
Men jag har hittat en ständigt återkommande faktor i alla fall och det är att jag alltid mår dåligt på morgnarna och när jag sätter mig för att vila.
Det är oftast då panickattackerna slår till. Så hemskt, för jag känner att jag inte vågar säga till mina kollegor att jag mår dåligt, för att jag skäms för mina besvär.
Så jag låtsas om ingenting eller så låser jag in mig på toaletten.

Jag vet inte hur jag ska klara av att jobba 100% igen.
Än så länge jobbar jag fortfarande på 50%. Det rekommenderades av doktorn också med tanke på att det fortfarande går så segt.

På jobbet begår jag misstag efter misstag. Allvarliga också: delar ut fel medicin, glömmer att låsa in intagna, blandar ihop all information.
Men det värsta är att jag själv inte alls förstår var misstagen kommer ifrån. För i mitt minne är jag helt övertygad om att jag inte har handlat fel, för JAG BRUKADE ALLTID HA HUNDRA PROCENT KOLL på allting. Jag var så himla strukturerad och hade stenkoll. Och nu? Jag känner mig som en säkerhetsrisk på avdelningen.

Funderar allvarligt på jag har demens. Varje gång en kollega eller jag upptäcker att jag har glömt bort något, eller gjort något fel, blir jag så himla ledsen. Då känner jag en förtvivlan som inte går att beskriva i ord. Jag kan inte acceptera den jag är nu.

I morgon har jag terapi och jag känner att jag måste prata med Pia om det här.
Kan det vara att jag har problem med minnet? Är det pga depressionen eller något annat?

Psykiatern ville att jag skulle fråga husläkaren om jag hade ätit en viss typ av medicin eftersom jag nyss har förbrukat det sista alternativet av antidepressiva som finns på marknaden. Så hon undrade om jag redan hade ätit sertralin och om det inte var fallet ville hon sätta in den.
Jag var HELT övertygad om att jag INTE hade ätit sertralin och att vi kunde prova denna medicin. För den jag äter nu, ger återigen problem med biverkningar.
Hos husläkaren visade sig att jag VISST hade ätit sertralin och att jag fick så pass allvarliga biverkningar att han blev orolig för mig. Det var exakt så han sa: orolig!
Han beskrev mina biverkningar: stela muskler och krampor, oregelbunden puls, svimningar.
Det var som att han pratade om någon annan. Jag har absolut inget minne av att jag har känt mig så och att jag har tagit den där medicinen.
Fruktansvärt otäckt.

Det är därför jag drar slutsatsen en gång till: jag har varit / jag är mycket sjukare än jag trodde att jag var, och jag måste börja ta hand om mig själv ( Pia's ord!!).

Mitt nya botemedel: YOGA!

När vi var i Holland fick jag en present utav Stefanie. En yogadvd.

Pia ( min terapeut) hade redan från början rekommenderat att jag skulle utöva yogakonsten, eftersom det skulle vara ett bra sätt för mig att få kontroll över mina panikattacker, tyckte hon.

Men skeptisk som jag var, tog jag rådet på minsta allvar och jag fortsatte med min RIKTIGA träning. Så tyckte jag: yoga är ingen träning. Det är bara att stretcha lite medans man andas djupt. Och jag var bara upptagen med att springa mil efter mil och att styrketräna järnet.

Sedan tyckte jag väl att om både Stefanie och Pia är så ihärdiga med att försöka övertyga mig att yoga är "the thing to do", då vill jag också uppleva detta.

Första gången: Yoga voor Dummies ( yoga för dumskallar) kallas dvd'n. Den är alltså skapad för riktiga nybörjare.

Ärligt talat? Jag tyckte nog att det var ganska tungt första gången jag vred mig i de olika yogaställningarna.

Hmm..det luktar utmaning: "Lies like!".

Nu har jag kört dvd'n flera gånger och märker en rejäl framgång. Efter yogapasset känner jag mig otroligt lugn, avslappnad och, framförallt: att jag har kontroll över mig själv, över min kropp och över min andning. Det är ett mirakel!

Nu att jag har märkt att yoga har ett sådant fruktansvärt bra inflytande på mig bestämmer jag mig för att fortsätta med det här.

Jag kollade på internet och såg att yoga i Sveriga kan bli ordinerat av en doktor, med andra ord; receptbelagt yoga behöver man inte betala. Helt gratis i mitt fall, eftersom jag har frikort. Vilket underbart land.

Förlåt Steef, jag kände bara att jag var tvungen att skriva ner detta för att göra dig lite avundsjuk hehe.

I torsdags pratade jag med min doktor om det här och hon tyckte väl att det var en väldigt bra idé att köra med yoga flera ggr per vecka, i stället för att sätta in ännu mer ångestdämpande medicin.

Enligt henne har jag nu provat det sista alternativet gällande medicinering, och det verkar inte fungera. Men i stället för att bli ledsen, känner jag bara ännu mer kamplust och vill jag bekämpa min plågande sjukdom med hjälp av andra metoder.

Det tog lång tid för mig att erkänna att jag "är sjuk", att jag har en sjukdom. Jag tror att jag har förnekat det under en ganska lång period men vid det här laget har jag upptäckt att jag inte kommer någon vart om jag inte accepterar att jag är sjuk. Sjuk i skallen. Japp, där kan man bli sjuk där också. Det betyder inte att jag är psykiskt störd. Eller att jag är konstig eller galen. Nej, precis som att man kan få ryggskott, migrän eller vilken kroppslig åkomma som helst, kan man bli sjuk i skallen.

Varför förneka detta? Hjärnan är ju kroppens viktigaste och mest komplicerade organ. Varför skulle det då vara en tabu när man blir sjuk där?

Steg ett av läkningsprocessen: "erkänna att du är sjuk".
Steg två av läkningsprocessen: lyssna på råd av ens kompisar.

Yoga it is, med andra ord.

Svampplockning!

Japp, då är det snart höst igen då. Snarare sagt; när man tittar ut ur fönstret så ÄR det höst.
Mamma Rigmor ( svenska mamman) och jag skulle åka ut för att plocka svamp.
Förra året hittade vi ett perfekt ställe lite utanför Åkersberga mot Vallentuna.
Man kör upp på en privatägd väg och sedan kan man parkera där längs vägkanten. Rigmor varnade att en tant hade skällt ut henne och hennes kompis en gång när de körde där för att plocka svamp och hotat med att låsa bomen till den privatägda vägen.
Men vi bestämde oss för att ta risken och vi trodde väl att: "Inte ska de låsa in oss!".
Ganska direkt efter att vi hade lämnat bilen hittade jag en stor gul kantarell. Det var lovande, så vi försvann rakt in i skogen med förväntansfulla blickar riktade mot marken.
Bobbie följde med så klart och var alldeles glad.

Nope, hittade inga fler kantareller. Den stora jätten som jag hittade var den första och den enda i hela skogen verkade som.

Det stod i och för sig i tidningarna häromdan att svamparna är fördröjda pga torkan.
Det är bara att vänta i några veckor till då.

Efter en picknick, kafferast och 2.5 timmars promenad genom skogen bestämde vi för att låta det vara, och så gick vi tillbaka till bilen.

På väg över den smala skogsvägen, passerade vi en bil med en kärring som hånlog mot oss. Hmm nu blev jag väldigt misstänksam och fruktade att hon hade låst in oss.
När vi kom fram så var bomen stängd.. Det var alltså hon..BITCHEN!!!

Gud, paniken slog till...vad ska vi göra??

Mittemot bomen låg en bondgård. Med svans mellan benen drog jag dit och berättade att vi stod inlåsta bakom bomen och jag frågade om hon visste hur vi skulle kunna ta oss ur.
Nej, självklart visste hon inte. Hon tipsade oss att vända bilen och köra tillbaka för att fråga ägarna ( med skamröda kinder).
Rigmor och jag var överensa om att vi fick ta utskällningen om vi bara lyckades komma ut därifrån. Men sedan ringde mamma sin kompis som berättade att vänner hade varit med om samma sak.

Det var bara att vända bilen så kunde man fortsätta på skogsvägen, sedan en bit genom skogen och så kommer man ut på en väg. Självklart ville vi utsätta oss ( och vår nya Saab!) för en riktig terrängtur. Allt är ju bättre än att köra till dem som har låst bomen för att sätta sig på knä och be om ursäkt. Det känns så himla dumt.

Okej då! Då kör vi!

Skogsvägen var bokstavligen en SKOGsväg. Jätte smal, med gropar och djupa diken längs kanten. Och så klart sjönk bilen med båda bak- och framhjul i diket: "HELVETE".
Rigmor gick ut och gav anvisningar: "några millimeter till höger, NEEJ STANNA! Några millimeter till vänster. STANNA!". Gud, jag visste inte hur vi skulle klara det här.

Men sedan var det bara att "stänga ögonen", "be" och "köra"!

Vi fortsatt genom skogen tills vi mötte en familj som var ute på en promenad.
Jag tänkte att jag skulle utnyttja det faktum att jag är utlänning. Alltså med ännu större brytning på svenska, blandad med lite engelska, lipade jag, med tindrande ögon, att vi hade kört vilse, inte visste var vi var och att vi behövde hjälp med att komma till en asfalterad väg.
Det är alltid bättre än att säga att vi, utan tillstånd, hade kört in på en privatägd väg, eller hur?
Oj nu får jag dåligt samvete över att jag utnyttjar de hjälpvilliga svenskarna haha. Fast Rigmor tyckte att det var en bra idé även om hon inte vågade ge sig ut ur bilen ( skämdes hon??).

Men, i alla fall fick vi hjälp och till slut kom vi ut på den asfalterade vägen till Åkersberga. Vilken lättnad och vilket äventyr.

Men det allra bästa var att vi slapp åka förbi kärringen för att vädja om att få koden till hänglåset.
Nu funderar jag faktiskt på att hämnas på henne, jag köper ett hänglås och cyklar dit i natt för att låsa in henne. MOEEWAAAHAAAAAA..DÄR FÅR HON!!

Alltså: mycket adrenalin för en enda kantarell.

semester, del 2 Holland

Tyvärr har jag lagt semesterbloggandet lite på hyllan och ju längre tid det går, desto mindre lust jag har att skriva om semestern.
Vet inte vad det beror på. Kanske för att verkligheten med arbete och höstväder har hunnit ikapp. Eller så har det hänt så mycket under semester att jag tycker att det är för mycket jobb att detaljerat skriva ner allt.
Men det är klart att någonting ska jag skriva om Hollandsemestern.
Det har varit så himla himla skönt.
Jag måste ju erkänna att jag även där har mått väldigt dåligt och att en orsak kunde ha varit att jag ställde alldeles för höga krav på mig själv. Innan semestern kände jag redan att det var på väg åt fel håll och att jag höll på att få bakslag.
Men, så tänkte jag, att allting skulle lösa sig och blir bättre så fort vi passerade gränsen till Holland. Sedan blev det inte så och när jag sitter och analyserar allt så tror jag att det är mest frustrationen och pressen av att hinna med allting som utlöste ångestkänslorna.
Sedan har jag väldigt svårt att acceptera den "nya Lies", som är raka motsatsen till den person jag brukade vara. Den nya Lies är fruktansvärt skör, och varje pytteliten sak som avviker från rutinerna gör att det går helt fel. Väldigt irriterande och väldigt svårt att acceptera att det bara är så.
Det började med en REJÄL panikattack när jag körde över bron, Malmö / Danmark. Själva bron var inget problem, men sen kom tunneln.
Jag kände redan att det här kommer inte att gå bra. Strecken på vägen, belysningen, det gula ljuset, gjorde att jag blev som hypnotiserad och paniken slog bara till som atombomben på Hiroshima. Det började svartna framför ögonen, snurra i skallen och hjärtat bultade 200 slag per minut. Det enda jag tänkte var: inte krockas, inte krockas, SHIT jag kommer att tuppa av och sen dör vi, vi ska dö vi ska dö.
Andreas märkte att något inte stod rätt till och tog över ratten.
Sedan, när vi kom till slutet av tunneln var det som att allting bara försvann.
Dagsljuset var där igen och allting var bra igen. Bra och bra, varje panikattack har en så pass stor impact att jag känner mig helt utslagen i flera timmar men det gick i alla fall.
Men gud..vad ledsen jag blev. Så där har jag aldrig haft det förut.
Sedan kom rädslan av att jag kommer att förvandla till en fobiefreak som måste hålla sig hemma för att klara av vardagen.
JAG, som så gott som ägde motorvägarna ( framförallt när jag jobbade som polis), JAG, som inte var rädd för någonting, JAG som tyckte att människor med fobier var fåniga.
Då bestämde jag mig för att ångesten INTE får utvecklas till en fobie. Från och med detta ögonblick tog jag beslutet att inte ge mig och jag skulle besegra varenda jävla tunnel som finns.
Jag har ändrat på mina tankar också. I stället för att tänka "OOOOOOO JESUS nu dör vi", så tänker jag "men om jag hade varit passagerare hade det inte spelat någon roll. Så vad är det för skillnad med att sitta på högersidan eller på vänstersidan, i bilen och i tunneln är jag i alla fall" och "om jag bara kör rakt fram är det inget som kan hända. Det är samma situation som ute på vägen, fast nu är det lite mörkare".
Och FAKTISKT så hjälper dessa tankar.

I Holland har vi bara sprungit från vän till vän, från släkting till släkting och vi har knappast hunnit med att göra saker bara vi två.
Men vi hade inte mindre roligt för det.
Det var så skönt att spendera mycket quality time med mina nära och kära.

Det gjorde ont i hjärtat att lämna Holland igen.

Jag ska lägga upp lite bilder också så att ni har lite koll på vad vi har gjort under semester.

Den första bilden är jag och Ellen på stranden i Hoek van Holland.

Den andra bilden är också på Hoek van Holland. I vattnet är det Ellen, Oscar och Andreas och Bobbie.

Den tredje bilden är jag, Melanie och Amber.

Sedan är det några bilder från den fina oststaden Gouda.

Den stora stranden med alla restauranger är i Scheveningen.

Sedan är det Andreas och Tilly.

En sist men inte minst; Stefanie som är väldigt förvånad.


Förlåt men det blir inte mer om Holland, tyvärr. Jag låter bilderna tala för sig.

Semester del I: Åbord!

Eftersom det är svårt att summera en 5 veckors semester i en enda blogg har jag beslutat att dela upp våra äventyrer i olika bloggar.

Semestern började så fint med vår resa norrut, till Härnösand. Åbord för att vara mer exakt.
Dit har vi blivit bjudna av Marianne ( Bajs Marion) och Krister ( Andreas moster och morbror). Vi stannade där från lördag till onsdag.
Det var härligt, skönt och avslappnande. Inga människor i närheten, inget ljud förutom skrikmåsar och porlande vatten.
Varje morgon började med sången av fågelkören. Inget straff att blir väckt på det viset.
Jag har till och med spelat in "Åbordsljudet", så nu har jag min egen relaxcd!

Det har varit 5 härliga dagar med mycket välbehövd vila, mycket skratt, och spel.

Jag kan även lägga till fem nya upplevelser på min lista av livserfarenheter:

1. bajsa på utedasset med öppen dörr med havsikt. Underbart!
2. duscha mitt i naturen. Ingen som ser!
3. tvätta sig och raka ben i sjön. Blöta håret, på med lite schampoo och hoppa in i vattnet.
4. fiska med metspö. Först grävde vi upp lite maskar och sedan åkte Marion och jag ut med båten och metade. Tyckte att det inte var så trevligt att spetsa masken på kroken. De sprattlar så in i helv*te så jag kunde inte heller intala mig själv att de inte känner någonting. Även om vi inte lyckades fånga någonting var det jätte mysigt. Sjön var spegelblank, härligt.
5. Och så har jag huggit ved. Marion ( som är så stark som en karl) visade mig hur man gör. Roligt att se hur hon, utan problem, lyfter upp astunga stubbar för att hugga dem i små bitar; heja Marion! Jag var inte lika duktig som hon, men tyckte att det var rätt roligt att avreagera min frustration på stackars stubben.

Som tur var lyckades vi mötas upp med Jennifer sista dagen. Hon kunde inte komma upp till Åbord eftersom hon jobbade ( på H&M Steef!!). Innan vi åkte hem, åkte vi förbi henne på jobbet. Självklart kunde jag inte gå omkring i H&M utan att köpa något.

Jennifer blir allt vackrare för varje gång jag ser henne. Värsta fotomodellen.

Japp, vi har haft det helt fantastiskt på Åbord tack vare världens gulligaste människor, Krister och Marianne. Så tack igen! Ni är helt fantastiska.

På väg hem hälsade vi på Bertil ( Andreas farsa). Sorgligt att se hur mannen kastar bort sitt liv, sittande i köket medans han hinkar i sig öl.
Han är verkligen på väg att supa bort alla hans hjärnceller. Han kom inte ens ihåg vem jag var. Tragiskt. Men tyvärr finns det inte så mycket man kan göra åt det. Andreas har flera gånger förgives försökt att få honom att sluta supa.

Onsdagkväll kom vi hem och torsdagen använde vi för att tvätta och packa väskorna inför vår Hollandresa. Fredagmorgon började vi åka mot Skåne, Vinslöv, där en WOW-kompis till Andreas bor. Där skulle vi grilla med andra WOW-kompisar och sova över.

Det var väldigt annorlunda. Så pass annorlunda att jag tryckte i mig en hel chokladkaka.

Nu ska jag ladda inför nästa bloggen.

Ojjj det var länge sedan jag bloggade! Jag lovar att jag snart ska lägga in något nytt. Nu är det för sent och jag måste få sova lite.