Jag har haft ryggproblem så länge jag kan minnas. Nej, inte helt sant. Det började för ungefär 12 år sedan, när jag började på polishögskolan. Sedan dess har ryggen alltid varit en svag punkt.
Ryggskottet kom och gick.
Men i juli/augusti 2009 åkte jag på ländryggsmärtor som inte gick över. Tvärtom, så blev det bara värre och värre. Ryggen blev så pass dålig att jag inte kunde sova liggande längre. Jag fick alltså bygga ett ryggstöd av kuddar för att kunna sova någorlunda smärtfritt.
Det är klart att man inte orkar hålla på så där särskilt länge. Alltså köpte vi en stjärnbädd på Sova, med eldrivna uppfällbara rygg-och fotstöd och mjuk madrass i januari 2010.
En stor förbättring så klart, men ryggsmärtan blev inte mindre.
I våras skickade doktorn mig till sjukhuset i Täby för att göra en MRI-scan på ryggen. Scannen påvisade inget fel på skelettet.
Jahapp, inget fel på ryggraden alltså. Så var det med det. Ingen uppföljning, ingenting.
Det var lillebrorsan som tipsade mig om att gå till en kiropraktor, vilket jag gjorde till slut.
Jag gick dit för ungefär tre veckor sedan. Har aldrig varit hos en ryggknäckare förut så jag hade ingen aning om hur brutalisk de går tillväga.
Det är ingen barnlek att gå på kiropraktorbehandling. Tänk hur det känns när en vuxen kille, 85 kg tung, tar i och använder hela hans kroppsvikt för att knäcka min rygg. Det är inte riktigt så att det gör ont, nej det vill jag inte påstå. Det är nog mest fruktansvärt läskigt.
Först viker han ihop mig till ett litet paket och sedan säger han; "andas lugnt", vilket man då gör så klart. Och när man pustas ut är det "KNÄCK!!!"..
Men jag måste erkänna att dagarna efter behandling är jag helt smärtfri.
Sista gången jag var hos honom sa han att jag högst sannolikt har en kronisk inflammation i ryggmusklerna. Han kunde känna att musklerna var svullna och han rådde mig att så fort som möjligt gå till en läkare för att få antiinflammatorisk medicin utskriven.
Ahh nää inte till en doktor igen. Jag blir så sjukt trött på läkarna. Men, ryggen är viktig och jag började bli riktigt less på smärtan.
Så jag gick till läkaren samma dag. Visade sig att de hade "drop-in". Besöket var väldigt kort. Berättade att jag hade ont i ryggen och att kiropraktorn hade sagt att jag skulle behöva antiinflammatorisk.
Hon klämde lite grann och skrev då ut ett recept på diklofenak. Det var det.
Nu har jag gått på denna skitmedicin i en vecka. Skitmedicin, jo det är det. Magen pajar, gör ont, uppblåst, förstoppad och elände. Men men, det är bara en vecka kvar, så jag får bita ihop helt enkelt.
Kiropraktorn sa att jag borde skriva en "smärtdagbok" så att jag har koll NÄR jag får ont. Smart idé. Jag har skrivit varje dag nu och jag får bra inblick i mönstret.
Tyvärr avrekommenderades det mig att träna under diklofenakkuren. Detta tycker jag är otroligt svårt eftersom träningen för mig är ett sätt att få utlopp för min frustration, energi och ångest.
Det behöver jag verkligen just nu att terapin med Pia har börjat bli riktigt tung. Vi har nu på riktigt gått in på barndomen. En bearbetning som kommer att ta minst 2 år har hon sagt.
Vid tillfällen är det så pass ansträngande att jag helst skulle vilja kasta handduken i ringen. Då betvivlar jag att jag kommer att klara det. Men då klamrar jag mig fast vid Pias kloka ord att det är det sura äpplet jag måste bita i och att det kommer att klinga av. Jag får lita på henne.. så är det.
Decembermånaden och allting som har med jul att göra har en koppling till panikångestattacker för mig.
Nu var det ganska precis ett år sedan att jag insjuknade. Kollapsade och kördes med ambulans till akuten på Danderydssjukhus. Ju närmare till julen vi kom, desto värre blev det.
Migränattacker, var det vad läkaren på akuten sa...mmm yeah right. Om jag nu tänker tillbaka hade jag klassiska symtom på en panikattack. HUR KUNDE HAN MISSA DET??!
Julafton var allra tungst. Största delen av tiden låg jag på sovrummet med hjärtklappningar och hallucinationer. Rädd för att tappa besinningen, att bli galen. Medans gästerna satt i vardagsrummet var jag tvungen att visa mitt ansiktet så ofta som möjligt för att hålla upp tjenistjenismasken.
Jul har jag alltså lyckats förknippa med elände, rädsla att bli helt galen.
Som tur är har vi bara saker att se fram emot den här månaden. Nästa fredag 10 december kommer det 6 tjejer från mitt arbetslag hem till oss och ska vi titta på Idolfinal.
Innan dess ska vi laga middag tillsammans. Alla har kommit med förslag och till slut har vi varit tvungna att rösta fram maträtter.
Det vi ska äta är; rökta räkor med aioili som förrätt. Lax och fransk potatissallad som huvudrätt. Och äppeltårta med Ben och Jerrys glass som efterrätt. Allting med mycket skumpa.
På kvällen blir det mycket småplock som ostar, korvar, godis, oliver, kex osv.
Sedan ska ALLA sova över!!!! Det blir så skojigt. Bara en av tjejerna kan inte sova över eftersom hon jobbar dagen efter.
Andreas ska sova hos en kompis i Norrtälje!! Så han slipper allt tjejprat.
Efter tjejkvällen kommer, förhoppningsvis, Peter, Stefanie och Daryn för att hälsa på oss. De ska fira jul i Värmland i sin "sommarstuga".
Och sen.... är det den 22e december och då ska vi åka norrut, tillsammans med my loving motherinlaw till Andreas´ underbara familj; Marianne, Krister och Jennifer.
Jag känner mig som ett litet barn på kvällen inför julafton, så mycket ser jag fram emot denna jul.
Den här perioden är förresten väldigt påfrestande när det gäller bantningen. Tyvärr måste jag erkänna att jag har lyckats gå upp några kilo i vikt. Ursäkter har jag massor ( mörkt ute, kan inte vara utomhus lika mycket och träna, har tråkigt när jag sitter inne och börjar äta godis, för mycket godsaker under denna period, jag kan inte träna lika mycket nu att ryggen är så dålig)...
Asch, jag har väldigt dålig karaktär just nu, så är det och inget annat.
En trevlig helg till alla!!
